Fattiga och rika tillsammans
På byråkratiska handlar det om det kommunala utjämningssystemet. Lika angeläget som i grunden förödande för lokalt ansvarstagande. Kanske är det också därför som allianspartierna är splittrade.
Att rika kommuner åläggs att föra över pengar till fattigare är solidariskt. Det har sedan 1960-talet – i olika varianter – varit ett sätt att garantera likvärdig samhällsservice till alla, oavsett bostadsort. Ett argument för omfördelning av kostnader och intäkter är att storstädernas kranskommuner ofta har invånare med större skattekraft, samtidigt som de kan vara beroende av grannkommunens arbetsmarknad, infrastruktur och samhällsservice.
En negativ effekt av att ta från rika kommuner och ge till fattiga är om detta sker utan urskillning, om det inte spelar någon roll vad mottagarkommunerna gör. Någon lättsinnig kommun kan ju till exempel få för sig att bygga en arena eller en simhall, medveten om att det kommer en stor påse pengar från andra. Det ekonomiska ansvarstagandet för skola och omsorg påverkas.
En annan är att den ”fria kommunmarknaden” sätts ur spel. Om icke-bärkraftiga kommuner ständigt får ersättning från andra för att klara sig minskar incitamenten för kommunreformer. Utjämningssystemet cementerar gamla kommungränser. I förlängningen förlorar alla på det.
Ett visst stöd till kommuner med sämre förutsättningar är rimligt. Samtidigt kan man undra om detta verkligen ska tas från rikare kommuner i stället för direkt från staten. Den senare lösningen är smakligare, och löser problemet med att fattiga invånare i rika kommuner tvingas ge bidrag till rika invånare i fattiga kommuner.
