Skitsnack är lika illa på fejan som i korridor

För den som utsätts gör det ingen skillnad. Möjligen kan det bli svårare att hitta en frizon, när samma personer som slänger ur sig oövertänkta saker i fikarummet på jobbet också tycker att det är lattjo att göra likadant i ett kommentarsfält på nätet.

Anmälningar om ärekränkningar ökar stadigt enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ. Många är kopplade till sociala medier. Ekot berättade i går om Sofia som blev nätmobbad i flera år. ”Det var som att bli misshandlad fast inombords.” Sedan beskriver hon hur hon har ändrat sina nätvanor. Och det är klart. Det går ju. Den som vill kan genom att inte ha öppen profil, sortera sina kontakter och välja nätverk för att undvika att konfronteras med okvädesorden.

Men det är precis som utanför nätet – varför ska den som drabbas ändra sina vanor? Det är mobbarna som borde ändra sina. Det är lätt att önska sig att människor tänkte efter före, nu när var och en blivit sin egen publicist. Men alla klarar inte av det. Och gränser är svåra att dra. Ironi, jargong, hatkärlek – det är inte lätt att avgöra vad som är vad.

Är det då så att lagstiftningen inte hänger med? Eller att polisen inte prioriterar ärekränkningsbrotten så högt som den borde? Eller är det bara att blunda och svälja för den som utsätts?

Karl Dahlstrand, doktor i rättssociologi, som forskar på nätkränkningar på Lunds universitet, säger till Ekot att det är svårt att anpassa lagar som vuxit fram innan internet till att reglera beteenden på nätet. Så är det säkert. Lika säkert är att ärekränkning alltid har varit en svår nöt att knäcka för juridiken, från gamla tiders ljugarbänk till dagens statusrad. Och precis som då gäller att den som ger sitt tysta instämmande är medansvarig.