Partiet som letade efter sin politik

Ordförande i föreningen är Eva Lenander. Hon, liksom de flesta av medlemmarna, arbetar inom vården och har engagerat sig för att protestera mot femklöverns vårdpolitik. Svaret blev till slut att starta ett eget parti. Utgångsläget är att det fattas pengar, därför är också skattehöjning en given punkt på ett kommande program.

Det kan till en början verka enkelt – den som jobbar inom vården kan också styra den bäst. Den gemensamma punkten är att vården ska bli bättre och det genom mer pengar.

Fullt så enkelt är det nu inte. Eva Lenanders svar på frågan om partiets kommande program är talande: ”I nuläget kan jag inte uttala mig om hur vi står i olika sakfrågor. Vi jobbar just nu med ett ställningstagande att gå ut med”. (Kb 7/11)

Partiet måste alltså hitta en ideologisk bas att stå på. Men vänta, är det inte just ideologin som delar upp i blått, rött och grönt som gör allt så jobbigt? Jo. Och det vill inte Vårdpartiet vara med på. ”Vi vill vara ett alternativ till alla som inte sympatiserar med något av blocken”, säger Eva Lenander.

Har ni hört det förut? Fungerar verkligheten så, att det finns något ”rätt” som svävar ovanför den där besvärliga parlamentarismen? Nej. Och det kommer Vårdpartiet att upptäcka vid eventuell valsuccé. Några knepiga frågor för den ideologilöse: Privata utförare eller inte? Är vårdval en bra idé? Ska de som åker i kollektivtrafiken betala mer för sin egen resa eller ska andra betala för den?

Folkvalda politiker har ett uppdrag som är större än att se till att vårdpersonal får alla pengar de vill ha till just sin verksamhet. Att överlåta ansvaret för resurstilldelning till dem som ska förbruka pengarna, det kan bli väldigt dyrt. Att på en gång vara arbetsgivare, arbetstagare och allmänhetens företrädare blir komplicerat.

Vårdpartiet ska inte sorteras bort som ofarligt i kampen om rösterna av övriga partier. Det har hänt förr att uppstickare lyckats. För väljarna återstår ändå frågan: Vad vill de, mer än att höja skatten?