Mogen sverigedemokrat
Hans anklagelser mot de övriga i den lokala ledningen är inte smickrande. Jönsson talar om häxjakt mot honom som person och om att de tidigare partivännerna mest varit intresserade av sina arvoden.
Hur mycket det ligger i Jönssons ord är svårt att säga. Den typen av konflikter är inte helt ovanliga inom partier. Medan man själv drivs av ideell kraft för att förändra samhället så råkar det påfallande ofta vara så att de man råkat i luven med drivs av pur girighet.
Kanske är den typen av maktkamper också något som gör Sverigedemokraterna till mer av ett ”vanligt” parti. Sverigedemokraterna i Trelleborg är i dag så självklara att deras politiska motståndare inte ens tvekar över att skriva gemensamma insändare, som ledamöterna i Arbetsmarknadsnämnden (TA 24/4). Sverigedemokraterna undertecknade sida vid sida med socialdemokrater, moderater, folkpartister och centerpartister en inlaga riktad till Akademikerförbundet SSR.
På riksplanet hade något liknande varit helt otänkbart. Möjligen hade det kunnat hända i någon enstaka ytterligare kommun i Skåne, men knappast i övriga delar av Sverige. Hur det kommer att se ut om fyra år är däremot osäkert. Den utveckling av SD som kunde ses i Trelleborg efter valet 2006 har i stort sett följts av utvecklingen på riksplanet efter 2010 års riksdagsval.
Dock med undantaget att Socialdemokraterna i Trelleborg direkt efter valförlusten 2006 sökte samarbete med SD för att hålla sig kvar vid makten. Det är måhända glömt i dag, men styrelsen i arbetarekommunen tog beslut om att erbjuda samarbete och flera tunga företrädare redovisade skälen för det i Trelleborgs Allehanda. ”Demokratin har kommit på skam om små partier, som utgör sexklövern, ska ta hand om Trelleborgs framtid”, sa en tidigare socialdemokratisk nämndsordförande.
Något sådant har inte inträffat i riksdagspolitiken. Även om den socialdemokratiska valstrategen Jan Larsson inför sina egna deklarerat att i valrörelsen 2014 ska inte striden tas med SD, eftersom S inte behärskar det (Expressen 1/11 2013). Borta är Mona Sahlins stenhårda linje.
I Sverige som helhet är SD fortfarande i tillväxtfas. Om ingen skandal som verkligen kan sätta sig på partiet – det skulle krävas något extraordinärt och personkopplat – är sannolikheten stor att SD når en position som tredje eller fjärde största parti i riksdagen. Då är nästa mål att få en status som en direkt förhandlingspartner. Hittills har SD utnyttjat vågmästarrollen till att driva igenom sin skattepolitik, genom att den socialistiska oppositionen anpassade sina förslag till SD. Nu återstår bara att de övriga partierna är öppna med att de förändrar sin politik efter SD, när det passar egna syften.
I Trelleborg är den resan redan gjord, partiet har fått avlönade poster i Rådhuset och har påverkat för partiet symboliskt viktiga beslut som matpolicyn.
Samtidigt har partiet inte utnyttjat sin politiska position till någon märkbar förändring i Trelleborg. Och med mognadsfasen följer också frågorna från väljarna. Det duger inte längre att leva på dem som vill proteströsta mot etablissemanget. SD är numera en del av det. Att befinna sig i maktposition ställer krav på konstruktiv politik. Nu handlar de lokala företrädarnas officiella huvudfrågor mest om sjukvård och äldreomsorg. Om den gamla centrala punkten gällande ett kommunalt återvändarprogram för invandrare talas det tystare.
Sverigedemokraterna måste börja leverera för att klara av mognadsfasen. Missnöjesprofilen räcker inte för att ta SD vidare från 15-procentsnivån. Om SD börjar hacka internt, och även tidigare företrädare börjar vittna om att partiets inre arbete mest handlar om att komma över arvoderade tjänster i kommunpolitiken, då kan kurvan till och med börja vända neråt.
Att Moderaterna och Socialdemokraterna kan kunna fånga upp gamla SD-röster är däremot inte självklart. Socialdemokraterna i Trelleborg trampade snett 2006 och har aldrig riktigt återfått stabiliteten. De interna striderna i det partiet har gjort att det i dag inte finns någon tydlig personlig profil som på allvar utgör alternativet till Ulf Bingsgård. Torbjörn Karlsson, nytt förstanamn på S-listan, har kort tid på sig för att bygga upp förtroende i väljarkåren. Om han ska ta över ordförandeposten i kommunstyrelsen krävs rejält S-lyft och/eller att partiet hittar trovärdiga samarbetspartner. Vänsterpartiet kan möjligen ta sig in i fullmäktige, men är traditionellt inte starkt i Trelleborg. Som varande enfrågeparti, med ambitionen att förbjuda alternativ i skola, omsorg och vård har V inte något nytt att tillföra. Miljöpartiet är inte heller någon jätte på Söderslätt och har dessutom lokalt etablerat en mer borgerlig profil.
Alternativen för Trelleborgsväljarna som tröttnat på de etablerade partierna finns till exempel i Söderslättspartiet, som är en blandning av gamla partiavhoppare och nya politiska entusiaster. Med ett förslag till västlig infart till hamnen har partiet ett konstruktivt alternativ i en fråga av stor betydelse för Trelleborgs framtid. När den fördjupade översiktsplanen klubbas på måndag kommer Söderslättspartiet inte att ha fått något gehör för den idén. Men så länge infrastrukturen inte är avgjord på allvar, med myndigheter med på båten och finansieringen klar, lever möjligheten att på allvar utreda även det förslaget. Det är möjligt att Sverigedemokraterna har en lokal utmanare om de otrogna och missnöjda rösterna i Söderslättpartiet.
Kommunvalet 2014 har ingen klar förhandsfavorit. För de två gamla huvudmotståndarna gäller att den ena har åtta år av maktinnehav att försvara och den andra åtta år av sår att läka. Båda utgångslägena är svåra. Den tidigare utmanaren är inte längre någon dark horse, utan dess uppenbara svagheter är väl synade av de flesta. Det är inte ens självklart att det går att kora någon vinnare när andra söndagen i september övergår i måndag.
