Jag skäms över att vara man
Efter den senaste uppmärksammade kampanjen från Aftonbladets sida mot sajter som Avpixlat och Fria Tider har trycket mot Linderborg och hennes familj ökat. Utöver grova mejl och sms i stilen ”Jag är hård som fan nu och vill pumpa sönder dig där bak riktigt ordentligt. Är du med?” får hon ta emot anonyma brev med dödshot ”När får svenska folket läsa / höra om det första mordet på en svensk mediaJournalist?”
Linderborg är som alla föräldrar mest orolig för sitt barn. Hon ser sig tvungen att tillfälligt flytta och låta barnet bo hos pappan.
Hot och hat är något som möter många journalister, både på små och stora redaktioner. Anonyma brev i spretig stil har i modern tid ersatts av mejl, sms och kommentarer. Som Linderborg skriver: ”Vi tänker nog också att inte bara hatet, utan även hotet, tillhör yrket.” Yrket är privilegierat, går dessutom för kulturjournalister, krönikörer och ledarskribenter ut på att emellanåt vara omild mot andra personer i maktställning. Ibland på gränsen, någon gång med övertramp. Då får man också tåla mer, även sådant som går ut på att man är helt jävla blåst i huvudet, ett kräk och landsförrädare.
Mot kvinnor faller orden annorlunda. På varje tidningsredaktion finns det kvinnor som kan vittna om liknande erfarenheter, ju större profil desto större är risken.
Det strider mot liberal instinkt att skuldbelägga alla individer som råkat ärva en viss kromosomuppsättning för hur en del i den gruppen beter sig.
Men när jag läser om den vidriga skit som drabbar Åsa Linderborg kan jag inte låta bli det: Jag skäms över att vara man.
