Fortfarande störst är ingen tröst
Företrädaren Egil Ahl hade dominerat politiken totalt, men fick 2006 uppleva ett historiskt valnederlag. Det var mer Sverigedemokraterna än Moderaterna som gjorde att Socialdemokraterna tappade greppet om Trelleborg. SD gick från två till sju mandat i fullmäktige. Egil Ahl gjorde ett halvt försök till samarbete med SD, förfärad över att just S-rösterna gått dit, men det blev Ahls sista insats i Trelleborgspolitiken. Cyklande in på scen kom i stället Catherine Persson.
Oppositionsställningen borde ha samlat Socialdemokraterna till revansch. Samtidigt spelade Ulf Bingsgård skickligt med sina svaga kort. Bland annat fick han igenom en förändring till jämnt antal ledamöter i nämnderna, något som gjorde att ordföranden fick utslagsröst och Bingsgårdsalliansen majoritet även utan SD-stöd. Svårare hade Socialdemokraterna med sin oppositionsroll. Det brukar sägas att det är lättare att utmana makten. Men om man har haft för vana att alltid styra – hur gör man då? Konstruktivt samarbete? Arg offensiv? Skicklig defensiv?
Det första har inte fungerat. Bingsgård och Persson är inte kända för sitt goda samarbete. Men sossarna har inte heller lyckats väl med det andra och tredje, undantaget ett och annat argt nålstick. 2010 års val blev en katastrof med gamla Trelleborgsmått, knappt över 30-strecket. Så sent som 2002 fick S över 47 procent i kommunvalet. Nu petas Catherine Persson från topplatsen till fullmäktige. Uttalandet ”En majoritet valde förnyelse framför kompetens och erfarenhet” (TA 9/12) skvallrar om viss bitterhet. Kan Torbjörn Karlsson visa att han har alla de egenskaperna – och under kort tid göra sig ett namn – är det möjligt att S i Trelleborg kan få surfa fram på en framgångsvåg. Dock krävs politisk orkan om det ska räcka till Ahl-siffror.
