Facket i vägen för ungas jobb

Beskrivningen av den svenska arbetsmarknaden är ofta målad i dystra färger. Det sägs att det är arbetsgivarens marknad, att de nya jobb som kommit till under de senaste åren bygger på osäkra villkor.

Statistiken avslöjar dock en annan verklighet. De fasta jobben har aldrig varit fler i Sverige än de är i dag. Över 3,5 miljoner svenskar har fast anställning (SCB, andra kvartalet 2014).

Motsvarande kvartal 2006, innan Alliansen tillträdde var de fasta jobben 270 000 färre. De tidsbegränsade anställningarna har under samma tid blivit ungefär 60 000 fler och är i dag drygt 750 000.

Någon förändring har inte arbetsmarknaden gått igenom vad gäller andelen osäkra anställningar. Situationen ser i själva verket ut som den gjorde för åtta år sedan. Är det bra eller dåligt?

Tim- och visstidsanställningar är viktiga. Det är ofta via dem studenter, ungdomar och nyinvandrade får sitt första jobb.

När fackförbunden vill motarbeta vissa anställningsformer och motsätter sig längre provanställningar kan det vara lätt att dra slutsatsen att de vill allas bästa. Man måste komma ihåg att fackens roll är i huvudsak att skydda dem som redan har jobb. Det är inte för att stärka de arbetslösas möjligheter att konkurrera om jobben som facken strävar efter att höja löner och att göra det svårare att avsluta en anställning.

Facken ska självklart ägna sig åt att skydda sina medlemmars intressen, det är därför de finns till. Att värna anställdas villkor är viktigt. Men man måste också komma ihåg att det alltid finns två sidor av ett mynt. På den ena sidan står det arbetstagare på den andra står det arbetsgivare. Gör man det svårare och dyrare att anställa är det färre som vågar och kan.