Annons
Nyheter

En otänkbar statsminister

Jag minns en politisk anekdot från mitt barndomshems köksbord i mitten av 1970-talet. Den handlade om en gammal moster som en gång påstods ha förkunnat: ”Jag röstar med högern, för de verkar ha det så bra”.
Nyheter • Publicerad 5 oktober 2013
Folklige Gösta.
Folklige Gösta.Foto: Foto: Björn Larsson Ask / SCANPIX /

Historien drog alltid ner skratt. Den visade också vilken absurd tanke det var att rösta på Moderaterna. Högern var högern.

I Ett porträtt av en partiledare – Gösta Bohman (Atlantis) ger Lars Tobisson, under flera decennier centralfigur i Moderaterna, bland annat som partisekreterare och vice partiledare, en återblick till en tid där högerrädslan var utbredd. Gösta Bohman var den som på allvar genomförde Högerpartiets omvandling till det brett accepterade Moderaterna.

Annons

Tobissons tar med sin korrekta och konservativa prosa på sitt sätt med läsaren på en tidsresa. Den passar väl för ändamålet. Att den tidigare pressekreteraren beundrar Bohman behöver ingen tveka om. Ändå gör Tobisson ingen hemlighet av reservkapten Gösta Bohmans sämre sidor. Bohmans kvinnosyn får ett eget kapitel; hans heta humör och ibland nedsättande kommentarer till omgivningen behandlas utan omskrivningar.

Att Bohman med sin förhållandevis enkla bakgrund, mobbad i skolan och med tveksamt förhållande till sin far, blev Moderatledare samtidigt med att överklassonen Olof Palme ledde Socialdemokraterna, blev i sig en källa till konflikt. Utfallen dem emellan kunde vara hätska.

Tobisson citerar ur Bohmans bok I lä av en sjöbod:

”Hur förljugen får en politiker vara? Har en socialdemokratisk statsminister en egen specialsydd moral? Hans ord borde vara kungsord. Själv skulle jag helst vilja slippa honom. Slippa tala om honom. Men nu är han ju där. Så länge det varar. Och då får han finna sig i att jag talar ut. Han kan ju bemöta mig. I sak. Om han kan. Inte bara med orden från 1979: ’Jag avskyr Bohman! Jag tycker det är en jävla figur.”

Politiken var inte snällare förr, om nu någon inbillat sig det.

Ironiskt kom de två under en period att sitta som grannar i riksdagsbänkarna, efter att även den andra borgerliga trepartiregeringen fallit och båda befann sig i oppositionsställning.

De interna partimotsättningarna kan ofta vara lika starka. Så vann Gösta Bohman sin partiledarroll genom att företrädaren Yngve Holmberg avsattes mot sin vilja. De var inbitna fiender. Studentförbundets ordförande Ulf Adelsohn, senare partiledare, var en av dem som ville byta ut Holmberg. Vid ett möte i Kristianstad skrädde Holmberg inte orden när Adelsohn bekräftade att han ville se Holmberg avgå: ”Det kommer jag inte att göra förrän jag har dödat Gösta Bohman och dig.” Tobisson noterar att det sannolikt var i politisk mening morden skulle utföras.

Bohman gav igen på sitt sätt. Avgångna partiledare skulle enligt traditionen porträtteras för att få plats på väggen i partilokalerna. Holmberg fick sitt målat först efter att Bohman lämnat partiledarposten.

När Bohman tog över hade Högerpartiet, nyss namnbytt till Moderata Samlingspartiet, nått sin botten. 1970 vid det första valet till enkammarriksdagen fick partiet 11 procent. Var högern dömd att spela en roll i den politiska periferin – en politisk sekt på högerkanten, med Palmes ord?

Bohmans plan var tydlig, att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och regera tillsammans med Centerpartiet och Folkpartiet. Det var ingen lätt uppgift. 1973 hade Olof Palme suttit kvar, i det som kommit att kallas lotteririksdagen. Bohman blev besviken på Folkpartiet och Centern som visade sig benägna att ofta göra upp med Socialdemokraterna. ”Centerpartiets ovilja att föra en målmedveten oppositionspolitik är iögonfallande. Och Folkpartiet bedriver över huvud taget inte någon oppositionspolitik.”

Annons

Men 1976 fick trepartiregeringen chansen. Någon lyckad borgerlig samling blev det inte, och kärnkraften var den utlösande faktorn. Även när den kunde ha stökats undan genom en folkomröstning ställde Folkpartiet upp på bakom Socialdemokraternas idé om en kryptisk linje 2. ”Folkpartiet upphör aldrig att förvåna” kunde en besviken Gösta Bohman konstatera.

Men kärnkraften var inte allt som omöjliggjorde borgerliga regeringar. Socialdemokraternas Kjell-Olof Feldt kunde under en underbar natt våren 1981 göra upp med Folkpartiets budgetminister Rolf Wirtén. I princip fick S igenom hela sitt paket. Det blev för mycket för Moderaterna och regeringen sprack.

Gösta Bohman var ideologisk klar och vann på det ökat stöd. Övertygelsen var stark om marknadsekonomins förmåga att ge enskilda människor frihet och ekonomisk tillväxt åt de många. Det här var i en tid när Folkpartiet var långt ifrån marknadsliberalt renlärigt – löntagarfondsidén omfamnades till en början av partiet.

Gösta Bohman hade inte mycket till övers för den tolkningen av liberalismen.

”Jag är själv liberal. I ordets riktiga och moderna mening.” hette det 1974. Och när den sista trepartiregeringen sprack förklarade han: ”Moderata Samlingspartiet är ett liberalt parti. Jag skulle vilja säga Sveriges liberala parti.”

I ekonomisk mening hade Bohman rätt. I dag har partiernas positioner förskjutits, Folkpartiet är väsentligt tydligare i sin ekonomiska politik. Målet om att ena oppositionen nåddes, och Alliansen blev regeringsmakt. Det är vad Bohman bara kunde drömma om.

När kraven om att blockpolitiken ska överges duggar allt tätare även i liberal press kan det vara värt att minnas hur historiskt unik den borgerliga enigheten är. Tidigare har Socialdemokraterna varit den sol som politiken kretsat kring. En upplösning av Alliansen skulle innebära en återgång till den ordningen.

Som Gösta Bohman formulerade det på sin tid:

”Sanningen är ju den, att utan borgerlig samverkan, utan det som i dag vissa kallar blockpolitik, finns inget alternativ till Socialdemokraterna ... Att begrava blockpolitiken innebär att begrava det borgerliga blocket.”

Året var 1978. Det kunde lika gärna sägas 2013.

Mattias Karlsson
Petter Birgersson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons