Bind ihop Skåne
Det är vackra visioner som Region Skåne med regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult (M) i spetsen målar upp. Stora investeringar och förhoppningar är bundna till forskningsanläggningarna Max IV och ESS. Ibland blir tron i det närmaste religiös på vad anläggningarna ska åstadkomma. Regionen ska inte bara bli världsledande på kunskap, innovation och tillväxt. Invånarna i Skåne kommer också uppleva ”att de bor i en högteknologisk region med internationell profil som de känner sig delaktiga och stolta över.” (Tita slutrapport)
Den politiska ledningen i regionen tror på Skåne. Det är självklart ett måste. Men Skåne har flera ansikten. Bilden av den lysande tillväxtmaskinen och kunskapsmotorn stämmer inte alltid, överallt. Som helhet har Skåne en betydligt svagare ställning än andra regioner när det gäller avgörande faktorer som skattekraft per invånare. Stockholm står i särklass och är det enda län där skattekraften är högre än genomsnittet i Sverige. En annan kunskapsregion, Uppsala län, ligger precis på snittet. Skåne är långt efter även Norrbotten, Västra Götaland, Halland och Västmanland. Skattekraften är också högre i Kronoberg och Västerbotten, för tio år sedan låg Skåne över dem. Även den som har Kronobergskärlek med modersmjölken måste erkänna att det inte är måttstocken för en internationell konkurrenskraftig tillväxt- och kunskapsregion.
Skillnaderna är ännu större inom Skåne. I Lomma är skattekraften 228 837 kronor per invånare. Lägst ligger Örkelljunga med 145 451 kronor – men det är många kommuner som ligger på liknande nivåer. De fysiska avstånden i Skåne må vara så korta att man som Pia Kinhult kan tala om stadsdelar –men förutsättningarna inom Skåne är väsensskilda. I ”Den flerkärniga miljonstaden Skåne” som ett av Regions Skånes utvecklingsdokument döpts till, försöker man hitta fram till en modell för att få hela länet med på den förväntade utvecklingsresan. I den identifieras sju regionala kärnor, där Ystad, Kristianstad, Hässleholm, Helsingborg och Landskrona får göra sällskap med Malmö och Lund. Trelleborg syns inte på kartan, ett ingenmansland enligt Region Skåne?
Tre områden anses tillräckligt starka för att även kallas tillväxtmotorer. Och där får Trelleborg se till att haka på Malmö/Lund. Utgångspunkten är att Skåne ska ”tidsförtätas” och i ännu högre grad bli en arbetsmarknadsregion. Medlet för det är förbättrade kommunikationer, inte minst kollektivtrafiken med tågtrafiken som det mest älskade färdsättet.
Det går inte att driva utvecklingsarbete genom att vara nostalgisk. Skåne lutar i många avseenden åt sydväst. Det är ur regionens synvinkel rätt att i hög grad rikta in arbetet på att vidga den arbetsmarknadszonen. Trelleborg har en utmärkt position, men har historiskt inte lyckats utnyttja den – Pågatågen kommer minst 20 år senare än de borde ha gjort. De senaste åren har skattekraften utvecklats svagt och befolkningstillväxten ser ut att ha stannat av. Det får inte bli en trend. Ska kommunen utvecklas i rätt riktning hänger det på att politiker vågar prioritera och att invånare vågar ta initiativ.
Politiker har ansvar för grundläggande struktur men de livskraftiga företagen måste andra stå för.
Att Skånes varumärke stärkts de senaste åren är uppenbart. I riksmedierna är Skåne och i synnerhet Malmö på agendan på ett helt annat sätt än för ett decennium sedan. Likaså är politikerna i riksdagshuset och regeringen medvetna om att södern existerar. Både på gott och ont. Skåne kan anses stå tillräckligt starkt redan, ha fått infrastruktur och sin del av forskningssatsningar.
Visionslöshet är något som de styrande ofta anklagas för. I Region Skånes fall kan ingen rikta sådana anklagelser mot den politiska ledningen. Men verkligheten kan vara omild mot slagorden. Nyår 2020 är närmre i tiden än man kan tro. Skåne måste bindas tätare samman, snabbt.
