"Vi skulle arbeta, tjäna pengar och flytta tillbaka"

1971 kom Terezija tillsammans med make och son till paradiset – Trelleborg.

– Hadar Hallström från Gummifabriken hade varit nere i forna Jugoslavien och värvat arbetskraft. Min syster var redan i Sverige och min man och jag ville hit och arbeta så vi tog chansen när vi fick den.

Strategin var enkel.

– Vi skulle arbeta, tjäna pengar och flytta tillbaka. Vi skulle bygga ett slott, vilka planer, skrattar Terezija.

Men så fort de kommit till Trelleborg kände Terezija att hon kommit till paradiset. Istället för ett slott i byn 30 mil från den ungerska gränsen, där Terezija vuxit upp, köpte de efter ett år, ett hus i sin nya hemstad.

– Jag kände att härifrån flyttar jag inte. Nationalsången, jag vill leva jag vill dö… Det är jag!

I Trelleborg fanns inte bara arbete utan också en ny lägenhet på Malörtsvägen.

– Med rinnande vatten. Och bad, utbrister Terezija och sträcker armarna mot taket.

De första tre åren jobbade Terezija med att göra cykeldäck. Makarna jobbade skift och turades om med att ta hand om de två barnen. Men så drog Gummit ner produktionen av cykeldäck och alla skulle jobba dagtid.

– Då sökte jag mig till slang ute på Nio:E där jag kunde jobba skift och fick ta hand om en stor maskin. 1980 flyttade jag ett stenkast och började på vals. Där fick jag köra en halvautomatisk borrmaskin. Det var mitt drömjobb. En sådan känsla av frihet. Jag tänkte att den ska jag sköta tills jag går i pension.

Terezijas stora leende försvinner och hennes ögon blir plötsligt blanka.

– Tyvärr blev jag sjuk. Jag har reumatisk värk, det är fortfarande svårt att prata om. Som jag har begråtit mitt jobb, säger hon och torkar tårarna ur ögonen.

De drygt 30 åren på Gummifabriken är något Terezija minns med stor glädje. Hon var också en av dem som medverkade i dokumentären Vi kom för att jobba.

– Jag tvekade aldrig att vara med i filmen, jag har inget att dölja. Mitt liv är allas liv, skrattar Terezija.

Att få vara med om en filminspelning tyckte hon var roligt, inte minst att få träffa Agneta Ulfsäter-Troell.

– Hon uppmuntrade mig att skriva en biografi. Agneta tyckte att det absolut finns stoff till en bok. Jag har ju dator, men när jag sitter länge får jag ont. Kanske skulle jag kunna läsa in på band. Men nej, nu är min historia med i filmen. Kanske gör Carl Aspegren en bok.

Terezija tycker att de tre filmskaparna lyckades fånga kärnan i allt material. Och att de gav en rättvis bild av henne.

– Jag är glad, pratsam och ärlig. De fångade på ett väldigt fint sätt att jag har en livsglädje som är bunden till Sverige.

1980 valde Terezija att engagera sig i fackföreningsrörelsen.

– När jag kom hit var jag ung. Livet hade precis börjat. Svenska språket kom som en gåva och efter tre månader klarade jag mig utan tolk. Jag vågade själv. Jag ville veta hur demokratin fungerar. Det var ju så stor skillnad ifrån Jugoslavien där Tito härskade.

Med i bagaget hade Terezija åtta års folkskola.

– Men jag reder mig ändå. Via fackförbundet fick jag en smygande utbildning. Det ena gav det andra.

Efter tolv år inom facket fick Terezija frågan om hon inte ville engagera sig politiskt.

– Inför valet 1991 bildade vi s-föreningen Rosen. Jag fick med mig fem flickor. Fabriks s-förening behövde kraft och vi behövde medlemmar. I år firar vi 20-årsjubileum.

Terezija ler med hela kroppen när hon minns.

För henne har politiken blivit en möjlighet att behålla det sociala umgänget när sjukdomen hindrar henne från att arbeta. Under sina 20 år inom Trelleborgspolitiken har hon hunnit sitta i både kommunstyrelsen, nämnder, Trelleborgshems styrelse och kommunfullmäktige.

– Ibland tänker jag att 20 år kanske räcker, men jag är ju bara 60 år. Det finns de som är äldre än jag. De får gå först!

Nu väntar fyra år i den nybildade arbetsmarknadsnämnden.

– Jag är mycket, mycket glad för det. Jag tror att det kan bli bra. Jag har insyn i Navigatorcentrum sedan innan. De hjälper verkligen, bokstavligt talat, ungdomar.

Terezija beskriver sig själv som en ärlig och impulsiv person men ibland känner hon att kraften tryter. Att hon blir dödstrött av all värk.

– Visst skulle det vara lättare att kura ner sig i soffan under en filt och titta på en film, men jag är för nyfiken och pratglad. Jag vill ge människor vind under vingarna. Jag är stolt över att jag inte tillåter någon annan att bestämma över huvudet på mig utan att jag försöker protestera. Det är det som driver mig.

Den tid som Terezija inte viker åt politiken ägnar hon åt att träna för att må bättre. Och så umgås hon dagligen med sin 88-åriga mamma.

– Hon bor där, förklarar Terezija och pekar på ett gult hus på andra sidan trädgården.

– Varje morgon går jag över och så dricker vi morgonte och pratar. Ibland känns det som om jag vilar bort halva mitt liv men det är bara att gilla läget. Jag försöker umgås mycket med mina barn och barnbarn.

Med ett varmt skratt berättar Terezija att hon inte kan engelska utan bara läser det där står. Något som bjudit hennes väninnor på goa skratt.

– Jag skaffade mig ett konto på Facebook men kallade den Faseboken, som de skrattade!

Men Facebook och Skype har skapat möjligheter att leta upp gamla klasskamrater.

– De finns över hela världen. Vi brukar försöka ha en träff vart femte år. Nu, när jag är lite äldre, har den kontakten blivit väldigt värdefull. Det ger mig en glimt tillbaka till barndomen. Min filosofi är att vi formas, inte bara av våra föräldrar utan även om av dem som vi är tillsammans med.