"Vi har haft sporadisk kontakt genom åren"

– Vi lärde känna varandra på Hofbräuhaus i München där vi båda var kockelever, berättar Heinz.

– Då jobbade och bodde vi ihop under tre år. Dessutom umgicks vi mycket på fritiden eftersom vi hade samma intressen. Vi cyklade mycket i naturen, minns Gerhard.

Heinz nickar och fyller i:

– Vi tältade. Men vi gick även på bio och konserter.

Minnena från den tiden präglas av stress, hierarki och en tuff miljö.

– Det var värre än militärtjänstgöringen, säger Gerhard och skakar på huvudet.

– Gasthauset hade över en miljon besökare per år, så det var ren cirkus i det enorma köket. Det gällde att arbeta snabbt.

Båda såg tiden på Hofbräuhaus som ett sätt att komma vidare i karriären.

– Det var lite som Operakällaren i Stockholm. Dit kom människor från hela världen, förklarar Heinz.

När de avlagt sina gesällprov fortsatte vännerna att arbeta tillsammans på olika hotell och restauranger i Münchenområdet innan Gerhard gav sig till sjöss medan Heinz valde att flytta till sin morbror som bodde norr om Hamburg.

– Men jag tyckte inte om klimatet, det var grått och dimmigt. Så jag tog tåget till Köln, köpte en tidning och hittade en annons för ett jobb på Hotell Rheinfels i S:t Goar. Jag fick jobbet och kontaktade Gerhard som också kom dit för att jobba och våra vägar gick ihop igen, fortsätter Heinz.

Tiden på hotellet blev härlig.

– Vi hade full show. Eftersom vi två var de enda som var utbildade kockar kunde vi styra och ställa, vi fick fantastiskt fin respons från gästerna och jobbade upp hotellet, säger Gerhard och vännerna försvinner i ett minne om hur floden Rhen svämmade över och råttor invaderade både kök, skafferi och restaurang.

– Skaffade jag katt? undrar Gerhard.

– Ja, där var något som ylade, skrattar Heinz.

På sommaren kom svenska ungdomar till hotellet. Vännerna drack rieslingvin, ställde upp som danspartners på diskot och lärde känna Ulla från Kristianstad och Kristina från Fjälkinge som de började brevväxla med. På hösten åkte de till Sverige på besök.

– Och blev överraskade när vi fick veta att de hade pojkvänner hemma. Oj vad vi var blåögda, minns Gerhard med ett skratt.

Trots det obarmhärtiga uppvaknandet fattade de båda tycke för landet.

– Kaffet, bullarna, mjölken, räkmackorna och att alla tackade och var så trevliga, säger Heinz.

– Och Kalles Kaviar. Och att det svenska sättet var så enkelt, fyller Gerhard i.

Heinz fick kontakt med chefen för Domus restaurang i Kristianstad, som var tysk och erbjöd honom arbete, så han valde att stanna i Sverige när Gerhard återvände hem.

– Jag arbetade för olika rederier. Sedan gjorde jag militärtjänsten samtidigt som jag var politiskt aktiv. Det blev en problematisk kombination och det var anledningen till att jag tänkte tanken att jag borde försvinna från Tyskland. I november 1967 fick jag ett samtal från Heinz som undrade om jag var intresserad av arbete och bostad i Kristianstad, berättar Gerhard.

På så sätt korsades deras vägar på nytt och de båda vännerna arbetade och bodde tillsammans för tredje gången. Förutsättningarna var dock lite annorlunda än vid de två tidigare perioderna.

– Vi arbetade dagtid och lagade svensk husmanskost, förklarar Heinz.

Dessutom var de tvungna att lära sig ett nytt språk för att kunna få fram sina yrkeskunskaper.

– Vi läste kvällskurser och så möttes vi och kollegorna på halva vägen, det fungerade bra, minns Gerhard som via kooperationens internutbildning läste till både köksmästare och restaurangchef.

Genom åren har han arbetat på Domus restauranger i Hässleholm, Kristianstad och Eskilstuna innan han på 1980-talet kom till Trelleborg. Efter det har han arbetat på olika rederier. Heinz däremot stannade i Kristianstad och började 1985 som kock på det då nyöppnade äldreboendet Sommarro där han arbetat sedan dess.

– Vi har haft sporadisk kontakt genom åren. En gång var Heinz med sin familj och hälsade på min i Smygehamn, men jag har hela tiden haft koll på vad han sysslat med även om vi inte har haft direkt kontakt, förklarar Gerhard.

Vid sidan av sitt arbete har Heinz gjort sig känd för sitt måleri och sitt författarskap och en god vän har då och då skickat tidningsurklipp till Gerhard som i somras beslutade sig för att ta kontakt och sände ett vykort till sin gamle vän.

– Jag ville träffas och höra hur det hade gått för honom, förklarar Gerhard.

Vykortet väckte många minnen till liv.

– Det fick mig att tänka tillbaka på det vi gjort tillsammans och vad jag gjort sedan dess. Det är både trevliga och otrevliga saker, säger Heinz.

Vännerna sågs över en middag som blev full av minnen och uppdateringar. Nu håller de kontakten via telefon och brev.

– Planen är att vi ska göra en minnesresa 2012. Tillsammans ska vi resa från norra till södra Tyskland och besöka vänner och platser från förr. Vi får hoppas att det blir av, säger Gerhard.