Annons
Nyheter

Vem äger ett frö?

Det är en lång flicka med långt ljust hår som bär korset in i kyrkan.
Nyheter • Publicerad 30 april 2010

Jag tänker att där går min lilla ängel som nyss var ett busfrö. Hon ser så lugn ut. Trots den delade familjen som för dagen har kommit ihop. Trots pojkvän och vänner som valt att inte konfirmeras och nu sitter och betraktar spektaklet. Hon hanterar det här med konfirmationen på sitt eget sätt. Precis som det ska vara. Jag tror att det blev konfirmationsläsning för att jag propsade på. Men nu konfirmeras hon för att hon har investerat och känner ansvar.

Det är en annorlunda konfirmationsgudstjänst. Den är oregisserad och spontan, trots att den följer ordningen. Varken gammaldags eller modern. Det är något i prästens uppsluppenhet. Som om han tänker att bara för att det är en högtidlig situation så behöver man inte ta den så allvarligt. Trosbekännelsen, Herrens bön, handpåläggningen, brödet och vinet verkar vara delar av en ritual som är nödvändig bara för att det ska så vara.

Annons

Det är istället i samspelet i den lilla dramatiseringen av Kvinnan som smorde Jesu fötter ur Lukasevangeliet, och i sångerna när han plockar upp gitarren och sjunger tillsammans med sina konfirmander, som själva konfirmationen äger rum. Bekräftelsen. Han är en av dem och de är helt och hållet med honom. Det är respekt, tänker jag. Och det är en konst. Att kunna väcka intresse utan att först försköna och göra coolare. Att våga låta fröna växa av sig själv. Inte ens leda, bara vara mitt ibland dem.

Ingen äger ett frö. Man kan ha ansvar, men inte äga. Frågan är bara vilket slags ansvar och hur man tar det? Hur gör man för att inte styra, bara stötta? Jag tror det kräver mod, erfarenhet och att man vågar tro på sina medmänniskor. Jag vet att jag styrde min dotter till att anmäla sig till konfirmationsläsning och kanske hade det varit bättre om hon fått fatta ett eget beslut. Men väl framme vid måndagarnas konfirmandträffar har jag bitit mig i tungan och låtit henne sköta sig själv. Inte tvingat fram samtal om vad de gjort och pratat om. Hon har haft prästen och sina vänner i gruppen att dela konfirmationstiden med. Jag har fått vänta till själva konfirmationsdagen för att få inblick. Den här dagen är blod och kärlek, säger prästen och visar mot den röda stolan som han har hängande runt halsen.

Jo, visst känns något annorlunda. Det finns ingen prestige, ljudanläggningen ger ifrån sig ett lite burkigt ljud och han delar bara med sig av ett enkelt råd istället för välartikulerade sändningsord. Just det! Enkelt. Allt känns enkelt. Det är så mycket lättare att våga när det inte går att göra fel. Och det går inte att göra fel när det inte finns någon regissör. Ingen som äger.

Nilla Andersson
Karolina Larsson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons