Varför dansar inga småkillar i Trelleborg?
I simskolan plaskar flickor och pojkar sida vid sida i bassängen och på brottningsmattan är såväl killar som tjejer klädda i en tajt dräkt och kämpar så svetten lackar för att lägga ner sina motståndare.
Men när det kommer till vissa fritidsaktiviteter tycks jämställdheten inte ha kommit särskilt långt. Speciellt när det handlar om "tjejaktiviteter".
Min sexårige son föll för grupptrycket på dagis och började träna fotboll men någon riktig glädje visade han inte på planen. Han stod mest och tycktes fundera på helt andra saker än åt vilket håll bollen skulle sparkas. När vi föräldrar istället funderade ut andra lämpliga fritidsaktiviteter för honom föll tankarna genast på dans och musik. Hemma är han en riktig showartist som både spelar, sjunger och dansar med stor inlevelse. Det är tydligt att han har både taktkänsla och en stor portion musikalitet, tyvärr inget som han ärvt från mig.
Jag gjorde en koll och hittade ett par alternativ när det gäller dans. Kulturskolan föll bort eftersom det verkade vara mer balett än showdans. Tillslut hittade jag något som kallas dansmix för 6-7-åringar. Jag ringde och anmälde sonen och frågade dansläraren i förbifarten hur det såg ut, fanns där fler killar?
Nej, inte just nu, svarade hon, och de som börjar brukar sluta snart igen. Mellan raderna kunde jag höra att hon nästan förutsatte att det skulle gälla även min son. Jag fullföljde anmälningen och tipsade sonens bästa kompis om dansen. Även hon hakade på och de båda gick dit första gången i höstas. Efteråt hämtade jag två sprudlande glada sexåringar som var helnöjda efter sin första danslektion. De har fortsatt att gå dit vecka efter vecka. Varje gång jag har hämtat dem kommer en lång rad flickor ut ur danssalen och sedan, bland de sista, kommer min son. Visserligen utan rosa trikåer och volangkjol men med ett stort leende på läpparna och en svettig panna. Han tycks aldrig själv ha reflekterat över att han är ensam kille i gruppen men jag kan inte sluta att undra om han verkligen är den ende sexårige killen i Trelleborg som älskar att dansa.
För att uppmuntra även musikintresset anmälde hans pappa honom till körsång på Kulturskolan. Sonen var tveksam innan första besöket men vi övertalade honom att prova. Var det tråkigt behövde han inte fortsätta. Nu krävs ingen övertalning för att få med honom på körövningarna. "Det var jätteroligt mamma!", konstaterade han efter första gången och började genast gnola på en sång han just lärt sig. Även i kören visade det sig att han var den ende killen.
Detta har gjort mig lite förundrad. Är det verkligen inte fler småkillar i den här kommunen som vill dansa och sjunga? Eller är det vi föräldrar som styr våra barns aktiviteter alltför mycket utifrån våra egna åsikter om vad pojkar och flickor bör ägna sig åt?
