Annons
Nyheter

Vardag och kärlek ger självkänsla

Nyheter • Publicerad 15 februari 2008

Det är inte ofta vi tänker på det, men det är de vardagliga sakerna som ger oss trygghet och glädje. Jag trivs med livet när jag tänder levande ljus på kvällen och bara slappar med min familj. Visst, ibland kanske vi inte hinner äta tillsammans eftersom alla har sina olika aktiviteter, men när alla är hemma igen infinner sig en viss känsla. Det känns tryggt och varmt. Som vanligt, vardag med andra ord. Visst är det skönt att åka bort på semester, men det är ännu skönare att komma hem och krypa ner i sin egen säng igen. Jag blir lika glad varje gång någon köpt hem skorpor, saltgurka eller något annat jag gillar skarpt. Det är en härlig känsla att veta att någon bryr sig om just mig.

Den känslan har inte alla. Barn runt omkring oss far illa, ibland så illa att kommunens socialtjänst måste agera. Men det är en ständig brist på familjehem, familjer som vill ta emot dessa barn som behöver lugn och ro för att komma i fatt sig själva. I dag tycker vi inte att det är bra att barn växer upp på institutioner i Sverige, barnhem hör till historien. Ändå är det inte så länge sedan de fanns. Jag bodde själv på ett barnhem 1963 i Eskilstuna. Exakt hur länge har jag inte forskat i, men ett halvår kanske. Mina tvillingbröder som är ett år äldre var också där, men jag har inget som helst minne av det. Ett fotografi där vi pottränades tror jag att jag har sett någon gång. Vi satt så fint på rad, så där som man kan se i reportage från barnhem i Litauen, Rumanien eller Polen i dag.

Annons

Men om vi inte har barnhem och det finns för få familjehem, vart ska då barnen ta vägen? Det är klart att familjer ska ha stöd så att de inte splittras, hjälp så tidigt som möjligt när det börjar gå snett. Där finns möjlighet för oss alla att hjälpa till som stöd- eller kontaktfamiljer. Vara extra vuxna för barnen och avlastning för föräldrar som av olika anledningar behöver det. Om det inte fanns så mycket skam och rädslor kring detta, att behöva hjälp, skulle mycket vara vunnet.

Men ibland blir barn kvar för länge i sina icke-fungerande familjer. Barnen sätts inte i centrum tidigt nog, utan tvingas växa upp i familjer där ingenting fungerar. De tvingas ta alldeles för mycket ansvar. Det är barn bra på, men de mår inte bra av det. Jag vet. Jag växte själv upp med en mamma som emellanåt mådde dåligt psykiskt. Som varken orkade eller vågade komma och titta på mig när jag var skolans lucia i 6:an och i kyrkans luciatåg. Som jag tröstade tidigt om mornarna när ångesten red henne, och sedan gick jag till skolan som om ingenting hänt. Det var min vardag då. Och då var hon ändå en mamma som fungerade bra i långa perioder. Jag fick alltid frukost och middag, jag kunde ta hem kompisar och hon sjöng godnattsånger för mig. Hon gav mig det viktigaste, sin kärlek.

Jag kan bara ana hur det är att växa upp i en familj där vardagen består av missbruk och våld med osäkerhet och rädsla som följd. Att aldrig våga ta hem kompisar och själv vara den som sköter städning, inköp och matlagning. Barn försöker hålla masken utåt så länge som möjligt. Fast de lever i ett helvete är det okända värre. När de till slut ändå placeras i ett familjehem gör de ofta allt för att passa in. De blir anpassade, på ytan, men under bubblar det av känslor. Barnen behöver uthållighet och kontinuitet för att till slut kunna känna sig så trygga att de kan lätta på känslotrycket. Lena och hennes familj i reportaget har gjort det till sin livsstil. Hon påpekar att det inte bara handlar om att ge, utan lika mycket om det man får tillbaka. Att ge barnen en vanlig vardag och få se deras självkänsla växa till sig är en stor gåva.

Bodhi Bjerregaard

SAXO
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons