Våga falla

Mina tankar och min närvaro finns i en kyrka i Krakow, Polen. Jag önskar att få stänga av allt som är här och nu, framtid, dåtid. Alla krav, alla beslut som måste fattas. Jag vill bara vara i Franciskanerkyrkan i Krakow. Sitta i tystnaden. Följa mässans gång trots att jag inte kan språket. Nynna med i sångerna. Tröstas av skulpturen av den rödgråtna Maria. Drunkna i Gudabilden i den vilda glasmålningen ovanför ingången/utgången. Det spelar ingen roll om vi kommer eller går. Han vakar över oss oavsett vart vi är på väg. Jag vill bara känna det jag kände där och då. Vördnad. Frid.

Egentligen räcker det att jag sluter ögonen så är jag där. Kyrkan är mörk, liksom nedsläckt, men inte på ett avskräckande sätt utan omhuldande. Målningar av blommor täcker valven och rymden under dem är enorm. Från avskilda hörn hörs mumlande bikter och från andra sidan väggen förmanande, tröstande ord. Det vilar en nästan sorgsen stillhet över alltihop, och samtidigt så mycket hopp. Kanske är det i vår sorg, misströstan, vånda som hoppet verkligen får utrymme och chans att verka. Verka till tro.

Det råder mörker och tystnad, men så plötsligt utan större förvarning börjar mässan i ett av sidoskeppens kapell och i en hastig rörelse strömmar folk till. Där inne är det skimrande ljus som tycks komma från altartavlans bild av den gråtande Maria med guldkronan. Jag försöker förstå vad hennes tårar kommer av, hennes ansikte är inte helt enkelt att tyda. Jag tror inte det är förtvivlan. Kanske kommer tårarna av samma känsla som mässans alla deltagare förmedlar. Hängivelse. Och tacksamhet över en trygghet som är inom räckhåll.

Det finns ingen agenda, ingen psalmbok. Alla förväntas kunna mässans gång. Eller att bara falla handlöst och lita på att fångas upp. Ordlös tro, språklös tro, gränslös tro. Mumlet har blivit stolta röster.

Jag förstår inte orden. Jag förstår att falla och att fångas. Jag flätar samman mina fingrar och knäpper händerna. Tänker Franciskus bön. Herre, gör mig till ett redskap för din frid.