Tvåspråkig utan konstens alla regler

När jag fick mitt första barn var tanken glasklar. Enligt konstens alla regler skulle jag prata svenska med henne och min man sitt modersmål som är tyska.

Så länge hon var bebis gick det väl galant. Min man pratade på utan att förvänta sig några svar. Men när det lilla livet började tala blev allt svårare. När hennes ord alla var på svenska blev det allt jobbigare att hålla fast vid konsekvensens linje. Och när alla runt omkring henne, vänner, dagisfröknar, morföräldrar, pratade svenska blev det ändå mest det språket till slut.

Jag blev rädd att vi skulle tappa bort världens möjlighet och peppade med små inlägg, lånade mängder med barnböcker på tyska, sjöng tyska visor och rabblade ramsor.

När vi var i Tyskland verkade dottern visserligen förstå det mesta men i sina svar bubblade hon bara på svenska och blev märkbart sårad när kusinerna inte förstod henne.

– Du måste också tala tyska, sade en släkting i Bayern till mig när dottern var tre år och hittills inte sagt mer än: Hallo.

Men där gick min gräns. Hur förvirrat skulle inte det bli, tyckte jag.

Tålmodigt tog vi nya tag. Fler böcker, fler ramsor, lek och spel på tyska, dockor som pratade "deutsch" och kontinuerliga resor till Oma och Opa och de andra släktingarna.

Och så – när hon skulle fylla fyra så sprack så den första språkbarriären. Hon började svara ja med tysk betoning och fick till ett klockrent nein. Så följde några små frågor till kusinerna om de hade lust att "spielen" och när hon märkte att de begrep kom fler och fler meningar. En dag klämde hon till med ett riktigt bayerskt:

– Pfi-i-i-irrti (som betyder ungefär adjö)

På sommaren bodde några kusiner hos oss i nästan en månad och det fullständigt rev alla hinder. Inte så att alla meningar blev helt korrekta, men hon plockade ner fras efter fras, förklarade för de svenska vännerna vad kusinerna sade och började prata med släktingar i telefon. Plötsligt var det inte heller längre märkligt att jag pratade ett annat språk när tyska gäster var där eller vi var hos dem.

Nu gäller det att hålla greppet om språket. Hon vägrar visserligen för tillfället att läsa tyska böcker. Däremot kan man, om man lyssnar lite på avstånd i dörrkarmen, höra hur hon leker på tyska med gubbarna och gummorna i dockskåpet. Eller hur hon, ganska ofta när hon tror att ingen hör, läxar upp sin lillebror.

– Nein, nicht so machen!

Eller peppar honom:

– Ja, guuuut gemacht!!!

Då känns det som om vi lyckats ändå. Helt utan konsekvens. Hittills.