Tuggummi under skon

Vissa vill resa och upptäcka världen. Andra göra karriär, kanske bli chef och tjäna mycket pengar. En tredje, jobba så lite som möjligt för att istället ägna tid i sin trädgård, filosofera bland tomatkvistar och nyplanterade fikonträd. Den fjärde drömmer om både karriär och trädgård. En sak har vi gemensamt och det är att någonstans därinne, i hjärtat, magen, huvudet eller var de nu än sitter, i hela kroppen kanske, har vi våra alldeles speciella önskningar och visioner. Jag tror att många av dem kommer från våra föräldrar – vad de gjorde eller vad de valde att inte göra.

Det sociala arvet, vare sig vi vill kännas vid det eller inte, lockar oss att göra såsom våra föräldrar en gång gjorde. Attityder och sociala förhållanden förmedlas från föräldrar till barn och från generation till generation långt tillbaka i tiden. Som ett gammalt tuggummi som fastnat under skon. Även om vi svurit att aldrig göra som våra föräldrar är det betydligt lättare att gå i deras redan upptrampade fotspår än att göra egna. Vi kanske inte handlar precis som dem men vi går parallellt med historien. Den pockar på uppmärksamhet och gör sig ständigt påmind.

För att bryta det enträgna arvet krävs jädrarimej en envishet. Det är först när jag själv fått barn som jag märkt av det. Tidigare tänkte jag kaxigt – det är ju bara att bryta mönstret. Brist på ödmjukhet slutar alltid med en fet smäll. Att lyckas svänga till vänster trots att tågrälsen går åt höger är inte bara bara. Har man suttit sidan om och inte haft ett eget val under halva sitt liv, bara följt med, är det lätt att utan reflektion och envishet köra samma väg själv. För dem som haft en vresig far är det nog lätt att tro att det är precis så de ska vara och att som vuxen skaffa sig en karl som är likadan. Det känns hemma på något sätt. Kruxet är att lyckas peta ut russinen från kakan och förädla de fina stunderna i roddbåten med ett metspö i handen. Och lämna resten därhän. Enbart mata barnen med saftiga russin och låta den torra kakan ligga kvar.

Min dröm har aldrig varit att bli rik på pengar. Som skilsmässobarn har jag alltid velat ge mina barn en kärnfamilj. Två föräldrar som älskar varandra. Som självklart inte alltid är överens men som ber om förlåtelse när något gått fel. Föräldrar som visar att gräset inte är grönare på andra sidan och som trots tuffa motgångar hänger ihop år ut och år in. Visst låter det fint? Det är min största dröm. För den som är uppväxt med olyckligt gifta föräldrar ser drömmen förmodligen annorlunda ut. En sak är i alla fall säker och det är att äktenskapet kräver jobb och engagemang. Jag hoppas att min dröm blir verklighet och att jag den 20 augusti om femtio år firar guldbröllop med min man och med våra barn som i sin tur har egna drömmar som de vill förverkliga och att de är rustade med en stor skopa jävlaranamma för att lyckas med det.