Tre tålmodiga små

I början av januari skrev Familjen om dem efter ett besök på Neonatal på Umas. Då var de små pyttiga flickor som vägde mellan 1,5 och 2 kilo var. I dag har de minst tredubblat sin födelsevikt och de små spinkiga armarna och benen har fått lite babyhull. För mamma Camilla har livet som trillingmamma hittills visat sig vara långt mycket enklare än hon någonsin kunnat föreställa sig.

- Det är inte alls jättebesvärligt att vara trillingmamma. Bara man får nattsömnen så orkar man. Och nu sover de hela natten i princip, säger Camilla och beskriver sina döttrar som riktigt lugna och harmoniska.

När hon är ute på stan med sina flickor möts hon ofta av reaktionen från helt okända människor att "gud vad jobbigt", men hon kan inte göra annat än att säga emot.

- Jag önskar faktiskt att alla skulle få uppleva detta helt fantastiska. Det är klart att vi haft en jäkla tur. Alla tre är för det mesta nöjda och glada, säger Camilla.

Sedan tre veckor tillbaka är hon ensam hemma på dagarna med sina döttrar. Maken Fredrik var pappaledig under nästan fyra månader men har börjat jobba igen. Större delen av förmiddagarna brukar Camilla vara ute och promenera med flickorna i vagnen.

Ut med hunden

- Vi har ju hund och hon måste ut, säger Camilla som är ute närmare två timmar varje förmiddag.

Vid lunchtid brukar hon komma hem igen och kan mata och byta på flickorna. Ett par dagar i veckan får hon extra hjälp av barnens mormor eller farmor som båda slutar tidigt från sina arbeten.

- Det finns hjälp att få från kommunen men jag vill klara av flickorna själv. Åtminstone som det ser ut i dagsläget, säger Camilla.

Storebror Viktor är 13 år och brukar också hjälpa till en del.

- Det är så klart en stor fördel. Han får vakta dem varje morgon när jag går en kort runda med hunden.

Den enda gången det egentligen kan vara lite jobbigt med tre på en gång är på kvällarna.

- Då kan de bli lite gnälliga och det kan vara svårt att ensam räcka till. Om Elin eller Erica blir ledsen så brukar den andre av dem bli väldigt orolig.

Camilla valde att amma sina tre döttrar under två och en halv månad. Sedan gick det inte längre. Just amningen är det som hon tycker blivit den största skillnaden jämfört med när Viktor var bebis.

- Man läser i alla böcker om hur viktigt det är med amningen, om närheten och sånt. Det kan vara nära och mysigt med flaskan också men jag matar ofta två på en gång så det blir inte riktigt samma sak, förklarar Camilla.

Krävs struktur

Förra helgen åkte familjen på sin första längre tur sedan flickorna föddes. Det blev en tur till Göteborg, upp och ned på samma dag.

- Det gick helt utan problem, det är helt ofattbart, säger Camilla som också körde ensam med flickorna i parets nyinköpta minibuss häromdagen.

- Det blev en utmaning att kolla om jag fixar det själv. Mitt nästa projekt blir väl att åka vanlig buss, säger Camilla.

Att ha tre små bebisar innebär både planering och struktur. I början väckte Fredrik och Camilla flickorna var tredje timme på natten för att ge dem mat. Men efter påpekanden från folk runtomkring försökte de låta flickorna bestämma sin egen dygnsrytm.

- Vi prövade i två nätter men det funkade inte. Först vaknade den ena, sedan den andre. Vi fick ingen sömn själva, säger Camilla och berättar att de gick tillbaka till att väcka dem samtidigt.

Men det behövs inte längre. De sover i stort sett hela nätterna utan att kräva något extra mål mat.

För att hålla reda på vem som ätit och hur mycket och vem som bajsat varje dag så för Camilla en dagbok över flickornas dagsvanor.

Dagbok

- När Fredrik var hemma också så kunde vi hålla reda på det men nu när det bara är jag så känns det skönt att skriva, säger Camilla.

När flickorna föddes var Emma minstingen av de tre. Hon vägde bara 1576 gram medan Elin och Erica vägde cirka 1900 gram vardera.

Nu är det i stället Erica som är "minstingen" eftersom hon väger ett drygt kilo mindre än Elin och Emma.

- Men de följer alla tre sina egna kurvor perfekt, säger Camilla.