Tomten gråter inte

När julen kommer, kommer tomten. Och varje jul ska någon vara tomte. Förra julen föll turen på mig. Ja, jag är väl inte direkt tomtelik, saknar både kroppshydda och skägg. Men med god maskering skulle det nog gå.

Nyheter • Publicerad 18 december 2008

Efter Kalle är det så dags och jag smyger mig ner i källaren, efter att jag meddelat familjen att jag ska gå och köpa mjölk. Vårt radhus har en förbindelse genom källaren. Min plan är alltså att ta mig ut på baksidan för att sedan göra tomteentré på framsidan.

För att få upp kroppsvolymen en smula hoppar jag rask ner i sambons blåställ och fyller den med tidningspapper. Jag klappar nöjt min prasslande mage och tar på mig mammas fårskinnspäls från -68, som nu visserligen blir lite svår att knäppa, men jag får väl helt enkelt röra mig försiktigt. Fort kan jag i alla fall inte röra mig, inte i sambons stövlar i storlek 45.

Annons

Sedan kommer problemen. Julklappssäcken är tung, men uppför källartrappan ska den. Efter ett försök att hiva den över axeln, på klassiskt vis, förstår jag att risken att jag tappar balansen och bryter nacken är överhängande. Jag får helt enkelt dra den uppför trappstegen och ber en tyst bön om att ingen ömtålig klapp ska krossas på vägen. Efter en hård kamp står säcken i alla fall i trädgården. Själv sitter jag flåsande på en stubbe. Helst skulle jag velat lägga mig ner på gräsmattan, men är lite orolig över att jag inte kan ta mig upp igen, så jag låter bli. Svettigt är det också. Fårskinnspäls är varmt, och isolerad i tidningspapper är det tropikerna.

Så var det bara lyktan som ska tändas. En tomte ska ha en lykta. Smygande ska han komma fram till huset, lysa med sin lykta så att barnen kan se honom där i mörkret, gåtfull och mystisk med säcken över axeln. Med lyktan i munnen släpar jag säcken över trädgården. Det känns varken gåtfullt eller mystiskt. Väl ute på gatan snubblar jag över en sten och tappar säcken (som jag äntligen har fått upp på ryggen). Jag skriker av smärta och hoppar rakt in i en barnfamilj. En liten flicka börjar gråta. Pappan tittar argt på mig och säger något surt. Vid det här laget vill jag också gråta, men nu är jag tomte och tomtar gråter inte, i alla fall inte på julafton.

Sex månader senare, på väg till badstranden, sitter min sexårige son i bilen och tänker på julen.

"Jag undrar vem det är som ska vara tomte i år?, säger han plötsligt".

Det blir tyst en lång stund medan jag febrilt frågar mig själv hur jag nu ska tackla detta.

"Mamma, du var en riktigt bra tomte".

Vad kan jag mer säga än tack?

SAXO

Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons