Annons
Nyheter

"Språnget mot friheten var kusligt"

– Det är nog lite sent att försöka använda returbiljetten, skrattar Konrad Rodig. Han plockar fram det som inte bara berättigade honom att resa till Trelleborg utan också blev nyckeln till friheten. Idag är det exakt 50 år sedan Konrad och hans kamrat Dieter Eberhardt hoppade från färjan Sassnitz sedan den lagt till i Trelleborg.
Nyheter • Publicerad 22 augusti 2011
Konrad Rodig har många tidningsklipp som berättar om hans avhopp från Östtyskland.
Konrad Rodig har många tidningsklipp som berättar om hans avhopp från Östtyskland.Foto: Tom WAll
– Det är nog lite sent att försöka använda returbiljetten, skrattar Konrad Rodig och visar biljetten som för 50 år sedan tog honom till Trelleborg och friheten.
– Det är nog lite sent att försöka använda returbiljetten, skrattar Konrad Rodig och visar biljetten som för 50 år sedan tog honom till Trelleborg och friheten.Foto: Tom WAll
Foto: Tom WAll
Foto: Tom WAll
För 50 år sedan skrev TA om de avhoppade östtyskarna.
För 50 år sedan skrev TA om de avhoppade östtyskarna.Foto: Tom WAll
För 50 år sedan skrev TA om de avhoppade östtyskarna.
För 50 år sedan skrev TA om de avhoppade östtyskarna.Foto: Tom WAll

– Vi bodde i Oranienburg norr om Berlin, berättar Konrad som läst till ingenjör.

– Så länge du läser på universitetet så framstår socialismens teorier som bra. Men det är människan som är problemet. Tyvärr är hon inte skapad för varken socialism eller kommunism. Inom en familj fungerar de teorierna bra, men när du kommer utanför blir dina armbågar vassa.

Annons

Konrad böjer ut sina armar för att visa. Han fortsätter engagerat att förklara hur teorierna framför allt går i otakt med ekonomin.

– De tar ju bort konkurrenskraften och man bedrar sig själv om man försöker vinna mål som staten satt upp. Det handlar om det. Och om ofriheten.

Precis som alla andra hängde Konrad med i den offentliga uppfattningen att socialismen var helt rätt. När han kom hem tänkte han något helt annat.

– Jag var sex år när freden kom 1945. Jag är född i Östpreussen, som numera är Polen. Min mor hade berättat mycket för mig om nazismen och till sin konstruktion skiljer den sig inte mycket från socialismen, fortsätter Konrad sin berättelse.

– Tre miljoner unga, utbildade människor hade lämnat Östtyskland. Att muren byggdes var en ekonomisk nödvändighet. Det var uppenbart att något skulle hända, men det är bara i en diktatur man kan genomföra något sådant på någon timme.

Den 12 augusti 1961 hade Konrad arbetat som vanligt. Klockan 1.16 följande natt gick den sista turen med tunnelbanan som förband Berlins stadsdelar med varandra. Tidigare hade det, trots gränskontroller, inte varit några problem att resa där emellan.

– Klockan 4.16 fanns det ingen räls kvar, fortsätter Konrad och slår ut med händerna.

Samma dag försökte han ta sig över till Västberlin, men misslyckades. Studiekamraten Dieter kom på besök och tillsammans ställde de sig den svåra fråga "Vad gör vi nu?".

– Vi kände båda att Berlin inte såg bra ut. Ett år tidigare hade jag gjort en turistresa till Trelleborg. Man fick inte gå i land då heller, men jag visste att man lätt kunde hoppa i vattnet och ta sig i land, förklarar Konrad som hade kontakt med en tjej på en resebyrå och på så sätt kunde köpa två eftertraktade biljetter.

Den 19 augusti tog han och Dieter tåget till Wismar. Tillsammans tog de en öl på kvällen.

Annons

– Vi satte sprätt på våra sista östtyska mark, skrattar Konrad.

Klockan fem på morgonen steg de på bussen som skulle ta dem till Sassnitz och färjan till Trelleborg.

– Vår plan var att hoppa i vattnet i Trelleborg, torka kläderna och sedan ta tåget till Västtyskland. Där väntade en anställning på Siemens på mig, men det blev inte så.

En halvtimme innan färjan angjorde Trelleborg låstes de Östtyska passagerarna in i matsalen där en man talade om socialismens förträfflighet.

Konrad plockar fram en massa gulnade tidningsklipp och visar bilder på hur människor trängs vid relingen för att få en glimt av det fria livet i Sverige.

– När vi angjort hamn fick vi bara stå på landsidan, de sa att någon skulle måla den andra sidan och där sprang någon med målarpytsar men man hade ju lärt sig att genomskåda allt sådant där, förklarar Konrad med en lätt fnysning.

Det var trångt på däck och gott om både civila och uniformerade vakter som höll ett öga på de 400 turisterna.

– Vi stod åtta meter från land och tittade dumt på Sverige.

Den packade folkmassan i kombination med att de inte kunde hoppa i vattnet skapade givetvis problem, men de två vännerna tvekade aldrig.

– Så fort vi fick en möjlighet hoppade vi från färjan ner på en träbrygga. I Expressen skrev de att det var åtta meter och i Bild-Zeitung att det var elva, men de ska ju alltid överdriva...

Annons

Dagarna innan hade några av Konrads landsmän hoppat i vattnet från färjor som kommit till Trelleborg och i hamnen fanns såväl polismän i gummibåtar som en ambulans.

– Och en massa nyfikna människor som lockats till hamnen för att se om fler skulle försöka ta sig till friheten, minns Konrad, som landade illa och skadade både arm, ben och rygg.

– Men min kamrat hade ett öppet benbrott så han fick ambulansen och transporterades direkt till Lund.

Konrad fick vänta i Tullhuset på ambulans och efter ett par dygns vård i Trelleborg återförenades han med sin kamrat i Lund. En kort tid senare anslöt sig ännu en landsman och trion delade sal på lasarettet under tre månader.

– Vi blev mycket väl omhändertagna och fick undervisning i svenska varje vecka. Eftersom vi fick praktisera det lärde vi oss fort, fortsätter Konrad på klingande svenska.

Stadsfiskalen i Trelleborg upprättade en skrivelse till utlänningskommissionen som beslutade att vännerna inte skulle avvisas. På kvällen, samma dag som Konrad hoppade av i Trelleborgs hamn togs hans mor och bror till förhör.

– De sa att de inte visste något, ett beteende min mor lärt sig av att ha levt under nazismen. När de kunde bevisa att de inte hade en aning om mina planer fick de veta att jag var i Sverige. Men det är klart att jag hade berättat för dem, säger Konrad.

Vännerna beslutade sig för att stanna i Sverige. De sökte och fick jobb. Från sin bror Martin fick Konrad välformulerade brev där han beskrev hur väl allting fungerade i hemlandet och där han kunde lova straffrihet om Konrad bara kom hem. Brev som han förstod att brodern tvingats att skriva.

1964 kunde Konrad för första gången återförenas med sin familj – i Prag. 1973 beslutade Östtyska regeringen att de som flytt före 1968 inte längre vistades illegalt utomlands.

Konrad arbetade under några år i Sverige innan han flyttade till Västtyskland. Kontakten med Sverige har varit fortsatt tät och han kommer hit flera veckor om året för att göra affärer med svenska företag.

Annons

Den 13 augusti hölls en tyst minut i Berlin med anledning av att det var 50 år sedan muren byggdes.

– Min bror Martin ringde mig och frågade om jag mindes mitt misslyckade försök att fly. För mig är det fortfarande ett mirakel att muren föll 1989. Jag trodde att det skulle dröja ytterligare fem-tio år, förklarar Konrad.

Numera är han bosatt i tyska Solingen och en flitig passagerare på båtarna till Trelleborg där han alltid har fönsterhytt.

– När jag kom in till Trelleborg idag såg jag den nya färjan Sassnitz och slogs av att det inte är längre DR och SJ som trafikerar. Den gamla båten som vi kom med finns ju inte kvar.

Nilla Olsson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons