Skrev boken hon själv ville läsa

Den 14 juni 2007 fick familjen beskedet att Tors onda axel var cancer.

– Jag började skriva direkt. För mig blev det en ventil. Jag kunde kräka ur mig, sätta fokus på det, förklarar Anna.

Läsaren får följa med under det år då sjukdomen präglade familjens tillvaro. Anna beskriver sjukdomsförloppet, de tvära kasten mellan hopp och förtvivlan, vardagen, behandlingarna, vännernas reaktioner men framför allt delar hon med sig av sina egna tankar och känslor och de konflikter som uppstod mellan henne och Tor.

– Nu när jag läser boken så kan jag tänka ”var jag så elak, jag borde putsa texten”, men nej, det är som det är och jag vill inte förändra något. Tanken är ju att skriva en bok som skildrar att man kan känna så här, men det betyder inte att man tänker lämna sin sjuke man. Jag hade ju själv inte hittat någonstans att läsa det tidigare!

Anna konstaterar att detta är en historia hon fått oavsett om hon vill eller inte.

– Jag tog ganska tidigt beslutet att skriva om vår resa, oavsett om den slutade med att Tor blev frisk eller att han dog. Tor visste att jag skrev och han uppmanade mig att göra något ordentligt av det, fortsätter Anna med ett litet skratt.

I boken är Anna kritisk mot hur en del av vården fungerar. Att det dröjde länge innan någon frågade henne hur hon mådde och att det var svårt att få den hjälp de ville ha, samtidigt som de blev påprackade saker de inte alls kände behov av. Bland annat beskriver hon hur paret var med om att göra en så kallad vårdplanering.

– Det var intressant, säger Anna med tydlig sarkasm i rösten.

Tor erbjöds både det ena och det andra men ett p-tillstånd, som var det enda han kände behov av, kunde de inte hjälpa till med.

Ett annat ämne som Anna tar upp i sin bok är hur vännerna bemötte henne under året då Tor var sjuk.

– Många vänner gjorde mig oerhört besviken. Jag levde med döden på axeln, men det jag sörjde mest var mina förlorade vänner, förklarar Anna.

En hel del av det har retts upp och Anna har funderat på om hon därför skulle stryka det ur boken.

– Men jag känner att, nej, det var så det var. Tor var sjuk och jag fick slåss för min rätt att vara frisk. Om jag gick ut och åt med en kompis fick jag försvara att jag gjorde det och lämnade Tor ensam. Men han klarade sig ju!

Anna har full förståelse för att det inte alltid är så lätt att veta vad man ska säga till den som är anhörig.

– Jag hade en kollega som ringde och sa ”jag har inget att säga” och det räcker så långt.

Hon konstaterar också att det är helt okej att säga att det är jobbigt.

– Som anhörig behöver man få lov att bara vara sin egen person. Jag hade en vän som jag bara var Anna med. Vi pratade knappt om Tor och det var så skönt att ha henne.

För som anhörig är det enligt Anna lätt hänt att man slutar existera. Själv blev hon Tors sambands- och informationscentral.

– Det låter så negativt när jag pratar om det, men under året Tor var sjuk tvingades vi också att lära känna varandra på ett sätt vi aldrig gjort om vi så hade levt ihop i 50 år. Visst var livet svart men det var inte alltid nattsvart och jag är så glad och tacksam för att vi fick komma varandra så nära.

Anna och Tor tog tidigt beslutet att låta deras då tvååriga dotter Cornelia följa med till sjukhuset.

– Det är klart att jag hade ångest när hon för femte dagen i rad fick följa med till sjukhuset i Lund, men alternativet hade varit att lämna bort henne och det gav mig ännu mer ångest, förklarar Anna.

Att dela livet med en tvååring och en cancerpatient kan låta som mer än någon klarar av.

– Men någonstans blev det betydligt lättare just för att Cornelia fanns. Hon var vår, något gemensamt att fokusera på, fortsätter Anna.

Cancerkarusellen är på många sätt en bok till dottern.

– Det är otroligt vad fort man glömmer, konstaterar Anna.

– Jag minns inte i vilken ordning vi fick de olika beskeden. Det är tur att jag skrev boken. När Cornelia är 14-15 och börjar fråga mer om sin pappas sjukdomstid kommer jag inte att ha en chans att komma ihåg.

Dotterns sätt att hantera Tors sjukdom gav Anna nytt perspektiv.

– Cornelia såg det hon ville se och det har hon lärt mig. Hon är här och nu, fantasin är oftast värre än verkligheten och jag tror att vi har blivit duktiga på att leva i nuet, förklarar Anna och fortsätter:

– Jag har fått ett lugn jag inte hade innan. Saker får ta den tid de tar. Om det tar en halvtimme för Cornelia att cykla till dagis så får det göra det. Inget kan ersätta den tid man kan ge varandra. Det är skönt att ha fått det lugnet.

Anna konstaterar också att hon under ett år tvingades göra så mycket hon inte ville göra. Därför har hon lärt sig att bara göra saker hon vill göra.

– Jag kan säga nej till saker och känna att det känns jätteskönt. Det finns ingen anledning att slösa energi på sådant man inte vill göra.

Den 6 juni 2008 gick Tor bort. För många av hans vänner blev det en stor sorg, men för Anna och Cornelia blev det en början.

– Jag fick slåss för vår rätt att gå vidare. Vi förlorade inte Tor då, vi hade varit igenom så mycket och bearbetat och sörjt så länge. I stället kände vi att vi fick tillbaka ett liv, försöker Anna förklara.

Om tiden efter Tors död, sitt första möte med en begravningsentreprenör, allt praktiskt som skulle lösa och tankarna och känslorna som kom när allt var över, om rätten att gå vidare, håller Anna på att skriva just nu.

– Jag hade ett litet arrangemang på församlingshemmet här i Höllviken i samband med att Cancerkarusellen var klar. Det kom 70 personer, jag känner att detta måste lägga sig först, innan jag tänker tanken att ge ut nästa bok säger Anna.

Reaktionerna på Cancerkarusellen, som säljs genom lokala bokhandlare, har varit varierade.

– Några säger att boken är stark, att det är bra att jag skrivit. Andra tar en omväg och ifrågasätter om man verkligen ska ge ut en sådan här bok, berättar Anna uppriktigt.

Om en nära vän skulle hamna i samma situation som hon själv är det tveksamt om Anna skulle ge några råd.

– Nej, man vet inte i vilken fas den personen är. Men jag skulle uppmuntra honom eller henne att våga känna de känslor och tänka de tankar som kommer och att dela med sig av dem. Jag har varit där och jag vet att det är svårt att veta vad man ska säga. De orden finns inte.