Sista nappen med gänget

Det var hög tid. Gossen börjar närma sig fyra-strecket, nappen har varit en välsignelse i många tajta lägen men den var inte tänkt att vara för evigt. "Tänk när du sitter där på Nobelmiddagen", som min mamma brukade säga för att få mig att göra mig av med någon ovana. Jag minns inte att jag själv sög på napp, men jag är övertygad om att jag skulle känt mig en smula obekväm om jag halade upp en lagom till avecen, sittandes mitt emot drottning Silvia i full regalia.

Utan att ha en gummiplopp till att bjuda på, menar jag. Det vore oartigt.

Hur som helst, vi har lurat som gäddor i vassen på minsta öppning för att få Gossen att släppa nappen. Och så kom den.

Bland de många filmhjältar som Gossen tittar alldeles för mycket på rankar han högst den självsäkre och bredbringade "rymdjägaren" Buzz Lightyear ("Toy Story"). Länge har han önskat sig en Buzz-docka, men inte vilken som helst utan en som pratar, skjuter illusoriska laserblixtar och kostar därefter.

En liten hamburgerleksak hade förstås varit att föredra. Men å andra sidan slipper man ju med den dyrare varianten äta några hamburgare.

Nu kunde Gossen tänka sig att byta hela sitt ganska välbestyckade nappförråd mot en äkta Buzz. Så napparna blev till ett stiligt halsband, trådda på band som plastiga smultron. Och vi upp på cyklarna, iväg till parken med det officiella "nappaträdet." Där redan hundratals märkliga frukter dinglade i vinden.

"Är du säker?" frågade vi.

"Mmm, bara en sista sutt!" sa Gossen, och drog ut nappen med ett plopp. Och så hängde vi halsbandet i trädet.

Med ens hördes ett mystiskt prassel i buskarna. Var det tandfén, som tappat sina bilnycklar? Tomten, som trampat i en skål gröt? Nix.

"Ett rymdskepp!" pep Gossen exalterat. Buzz - den pratande, laserskjutande och högst kostsamme rymdhjälten - hade landat med stil.

På kvällen var det med rymdhjälten, inte nappen, som Gossen somnade. Nämnde han aldrig napparna igen? Klart han gjorde. Ungar nuförtiden vet en hel del om att både ha kakor kvar och äta dem, liksom att om mamma tycker det är svårt att få de två sakerna att gå ihop så kan hon väl bara köpa sig en bakmaskin.

"Napp?" sa jag och spelade oskyldig. "Vi gav ju bort alla napparna till nappaträdet, minns du väl?"

"Men det finns kanske någon kvar?", försökte han.

"Nix, inga nappar kvar."

"Men..." sa han bakslugt, "då kan man ju bara köpa några nya?"

Det kan han ju ta upp med tomten, tänkte jag i mitt stilla sinne. Eller tandfén.