Så blir du av med din åldersnoja

När jag var 20 år gjorde jag en högt ovetenskaplig studie i min omgivning. Jag frågade alla jag kände om de ville se äldre eller yngre ut än deras ålder. Det visade sig att 24 år var den perfekta åldern. De som var yngre än 24 ville verka äldre och de som var äldre ville verka yngre. I nästan hela våra liv kommer vi alltså eftersträva att se yngre ut. Är det bara jag som tycker det är sjukt?

När jag var 28 år hade jag min 30-årskris (jag kunde inte vänta). Efter den bestämde jag mig – jag ska aldrig skämmas eller vara ledsen över min ålder. Jag vägrar att gå runt resten av livet och längta tillbaka. Det är bara slöseri med tid.

Jag tror att det finns tre anledningar till åldersnoja:

1. Rädslan för att dö.

2. Känslan av att livet går för fort och är snart över.

3. Rädslan för att det bästa är bakom oss och nu återstår bara trista tv-kvällar och rynkor.

Jag tillhör nummer 2. Jag tycker så mycket om att leva att jag sörjer varje dag som försvinner. Och desto äldre man blir desto fortare verkar tiden gå. Men ingen av dessa tre anledningar är okej, tycker jag. De måste alla bekämpas. Här kommer lösningen:

1. Ja, vi ska alla dö. Och det kan vara läskigt att tänka på. En kompis till mig sa en gång att tre saker ska man inte tänka för länge på: ”Döden, rymden och siamesiska tvillingar”. Det tredje förstod jag inte riktigt. Men annars håller jag med. Döden är ofattbar och kommer alltid att vara det. Här finns två vägar att gå. Antingen anammar man min kompis råd och skjuter bort dessa tankar. Till slut har hjärnan lärt sig att göra det automatiskt. Eller så bestämmer man sig för att tänka på döden som ett äventyr. Vi vet ju inte vad som händer efter döden. Därför kan vi lika gärna bestämma oss för att det händer något spännande. De som tror på någon religion (grattis till er) har redan detta fixat. Vi andra (som famlar i mörkret) får helt enkelt vara kreativa. Själv ser jag döden som en lång vattenruschsbana. Likt rörpost åker man genom ett långt system och landar i - vad vet jag! Något annat än livet iallafall.

2. Inte är det lätt. Varje dag vet vi att livet som är kvar är lite kortare än innan. Men hur långt liv vi får vet ingen. När jag var 13 år såg jag i en tjejtidning hur man kunde läsa i händer. I vänster hand tolkade jag att min livslinje var ganska kort och hade ångest över det i flera år. Jag var helt säker på att jag skulle dö innan jag fyllde 20. Dumma tidning! Hur kommer man tillrätta med detta då? Jag får väl helt enkelt bli bättre på att suga på karamellen. Njut av dagen om den nu är så värdefull. Jag måste bestämma mig för att fokusera på att livet finns och inte att det tar slut.

3. Den vanligaste anledningen till åldersnoja, tror jag iallafall. Men också den löjligaste. Vem har bestämt att det måste vara tråkigt att bli äldre? Och vet vi att alla unga har det roligare? Varför är vi så rädda för rynkor? Ungdomsfixeringen leder verkligen ingenstans. Hur kan vi veta att det roligaste i livet hände innan 25? Vem vet vad som väntar? En lottovinst. Kanske får du för dig att ta över ett hotell på Spanska solkusten vid 45 och livet tar ny vändning? Kanske upptäcker du en dold tallang vid 50 – antikhandel is the shit! Vid 65 träffar du din bästa vän och skrattar dig igenom resten av livet. Din dotter blir plötsligt nästa Mozart och du blir intervjuad och hyllad i världspress hela dagarna som världens bästa mamma eller pappa. Sluta oroa dig för framtiden och se fram emot den istället.