Plötsligt har jag en koala på benet

Men den här morgonen blir toabesöket en överraskning för Pappan. Lille Gossen, som trots att han är en Ovanligt Duktig Pojk - det säger ju sig självt – vanligtvis behöver påminnas både om att han är kissnödig och om de rutiner som omger själva så att säga ritualen, går plötsligt på toa själv. Och inte bara stänger dörren om sig, utan låser den dessutom.

Kvar utanför står Pappan, med ett uttryck som bäst beskrivs med ett "öh?"

När vi sedan ska cykla iväg till dagis, en procedur som i regel bygger på raskt upplyftande av Gossen i barnsadel, så säger han plötsligt "jag vill cykla själv."

What? Dagis ligger visserligen bara en minuts cykelväg bort, men det är med pappahastighet, det. Och inbegriper åtminstone en fullständigt livsfarlig vägkorsning. Ska fyraårige Gossen släppas ut i Stora Vida Världen på springcykel?

Ja, det ska han. Inget snack om den saken. Ibland måste man bara kliva åt sidan och böja sig för "kan själv"-effekten. För att barnen ska lära sig, naturligtvis. Och, ja, för att allt annat skulle ta mycket, mycket längre tid.

Och medan Gossen rullar iväg, med löfte om att stanna så fort jag ropar "stopp", och köra på så fort jag ropar "kör", går jag lite skeptiskt bredvid. Men skepsisen rinner av mig. Och ersätts oundvikligen av tanken "han har blivit stor." Lika oundvikligt följt av "snart behöver han mig inte längre" och den fullständigt ivägskenande tanken "fotbollsträning, flickvänner, moppe, studenten och flytta hemifrån. Undrar om han kommer och hälsar på mor och far någon gång på hemmet?"

Fyllda av stolthet, båda två, kommer vi till dagis och parkerar cykeln. Då kommer nästa överraskning. Gossen går i baklås, hugger tag i mitt ben och vägrar släppa.

Det här är en ångestreaktion som alla föräldrar upplevt. Vi kallar det "koalan." Som i "jag tror bestämt jag har fått en liten koalabebis på mitt ben." Fast det egentligen har större likhet med en sådan där gul klump som de låser fast felparkerade bilar med i USA. Som stressad förälder på väg till bussen och jobbet hör man liksom i andanom bussar svischa förbi bakom ryggen, medan man själv står kvar - felparkerad.

"Koalan" betyder trygghetsbehov. Inte för att det är otryggt på dagis. Men det blev kanske för många framåtsprång på samma förmiddag.

När jag väl kommit loss lämnar jag dagis med ett visst lugn. Dels för att dagisfröknarna är slipade i att hantera sådant här. Men också för att jag nog får behålla min lille gosse. Ett tag till.