Ojämna bollar och idrottsliga besvikelser

Jag köpte en boll till min son. En rätt så ojämn TFF-blåvit polyesterboll, så mjuk att killen skrattar glatt till och med när han råkar få den på näsan.

Killen älskar sin boll. Efter att ha varit lite avvaktande till en början vill han numera bara leka med polyesterklumpen. Gosehunden och plastbilen som han fick i doppresenter verkar vara passé, liksom den synnerligen enerverande grejen som plingar frenetiskt när man drar den fram och tillbaka över golvet.

Rullar man bollen till honom sträcker han ut armarna likt Andreas Isaksson som för att fånga den. Och när den hamnat i hans famn (jag kan inte säga att han fångar den även om jag som pappa självklart skulle vilja hävda det) kramar han den ömt, sticker ner ansiktet i den och pratar med den på sitt eget lilla språk.

Jag står bredvid och ler. Men det är ett leende fyllt av skräck. Vad har jag gjort? Har jag sått första fröet till ett intresse som kan sluta med fanatism och olycka? Ska han bli en sportnörd? En sportnörd är nämligen sällan lycklig. Fråga hans pappa, han vet.

Jag insåg redan i mycket unga år att jag aldrig skulle bli någon idrottsstjärna. Tidigt bänkad i både handboll och fotboll, utklassad av en tjej i det årliga Ystadmästerskapet i tennis när jag trodde jag var förstaseedad (det visade sig att det var hon som var det) och fobiskt rädd för höjdhoppsribban efter att ett hopp i femte klass inte bara rev ribban utan även ställningarna.

Men det hindrade mig inte från att se sport på tv. All sport. Och det hindrade mig inte från att bli fullkomligt fanatisk anhängare av olika lag och idrottsmän. Jag var helt förkrossad när Björn Borg fick stryk av John McEnroe i Wimbledonfinalen 1981. Att Björn Borg kunde förlora var otänkbart och hela min knappt nioåriga värld rasade samman.

När Sverige missade kvalet till fotbolls-VM 1986 låg jag i min säng långt efter sovdags och lyssnade med låg volym till Tommy Engstrands spruckna stämma som förkunnade att Portugal slagit Västtyskland och därmed sparkat bort Sverige från slutspelet. Den natten sov varken jag eller Robert Prytz en blund.

Jag grät, ja grät, när jag som tioåring såg Skånes tv-pucklag förlora någon match mot något annat landskap. Grät gjorde jag förresten även när Jämtland förlorade, eftersom vi hade en stuga i Storlien.

Så där höll det på. Besvikelser staplades på varandra. Jag kan fortfarande minnas hur oerhört jag grämde mig över Ingemar Stenmarks silver (en andraplats för Stenmark var alltid ett misslyckande) i storslalomen i VM i Schladming 1982, Ystads IF:s förlust i SM-semifinalen mot Lugi 1984 när de bara skulle hämta ut guldet och Brasiliens förlust på straffar mot Frankrike i VM 1986.

För att inte tala om alla Englands oerhört nesliga förluster i VM och EM de senaste 25 åren (de hade fanimej vunnit mot Tyskland om Frank Lampards mål inte blivit bortdömt! Jo, det hade de visst!)

Så visst vore det enklare på många sätt ifall killen tycker att det där med sport är ganska ointressant. Att han efter att nyhetens behag lagt sig om några dagar tycker att den där polyesterbollen är rätt så trist och dessutom, likt VM-bollen, beter sig oberäkneligt i luftrummet vilket gör att han får den på näsan hela tiden.

Och att han kanske intresserar sig för något annat, flugfiske kanske, vad vet jag, som är lite mindre känslomässigt laddat.

Men vänta ett tag! Om några år har ju jag tänkt sitta med honom på Vångavallen eller framför TV:n och umgås som män gör. Ömsom vrålandes, ömsom jublandes och ömsom gråtandes tillsammans över vad några idrottsmän vi aldrig träffat uträttar på arenorna.

Då ska ju jag ta fram de där anekdoterna om hur en 20 kilo lättare Tomas Brolin dansade hem bronset till Sverige VM-sommaren 1994.

Om hur jag, hans egen pappa, var på plats och såg Per Carléns majestätiska linjespel och Robert ”Knirr” Anderssons projektiler ge Ystads IF SM-guldet långfredagen 1992.

Och, inte minst, om hur Ingemar Stenmark revanscherade sig för den nesliga andraplatsen och några dagar senare vann slalomen överlägset i VM i Schladming 1982. Jag ska berätta hur obeskrivligt glad jag var då, så glad som man bara kan bli när man är tio år och ens stora hjälte vinner.

Undrar om killen har lust att sparka lite boll?