Nu är det jag som styr mitt sinne
Det är nog de senare åren jag förstått vad det egentligen handlar om. Passion är lättvindig. Kärlek betydligt svårare. Den kräver självkännedom, självkänsla och framförallt ödmjukhet till sig själv och den man håller kär. Efter reflektion, erfarenhet och någon form av själslig inventering har jag upplevt den. Den inre kärleken. Även om jag då och då, på nåt märkligt vis, hamnar i sandlådan och tappar bort det väsentliga och det ovillkorliga som kärlek bygger på. Vill man göra saken enkel stoppar man huvudet i sanden. Kör på. Förskönar sig själv. Kärleken blir djupare om man vågar ifrågasätta sitt eget. Gjorde jag det av välmening? Jag kan aldrig missunna någon annan, utan att förlora en liten del av mig själv, aldrig skada någon annan utan att bli skadad själv. Och så vips, försvinner även en bit av självkänslan och en del av det allra heligaste - kärleken mellan två människor.
När jag var yngre var jag osäker på vad andlighet och tro egentligen innebar. Visst ville jag tro att det fanns någonting mer än det som vi ser när vi tittar oss omkring, men jag var förvirrad. Jag trodde på Gud, men bara ibland. Idag är min starka övertygelse att det finns någonting mer. Något som finns vid min sida eller rent av inom mig. Men det var först när jag hade landat, något sånär i mig själv, som jag började tro på riktigt. Att våga öppna sig för villkorsslös kärlek kräver självkännedom, så också tro. Det finns dagar då jag tvekar men de blir allt färre.
Min tro innefattar att det finns en mening med allt som sker och att man måste acceptera livets villkor. Missuppfatta mig rätt. Jag är själv ansvarig för hur jag mår. Vilka livsavgörande val jag gör i livet. De är bara mina. Men jag måste släppa de saker i livet jag inte kan påverka för att själv vara den som äger mitt sinne och min själ. Annars styrs känslolivet av hur andra bemöter mig i livet och hur livet bemöter mig. Inget vidare, eller hur? Även om det känns svårt vissa dagar vill jag fortsätta på den vägen eftersom jag vet hur mycket skönare livet blir när en accepterande inställning genomsyrar mina tankar. Andras avsikter kan jag inte förändra, men jag kan förändra mina och det kan räcka med en nedvärderade tanke för att förgöra ett välbefinnande sinne.
Att ha en accepterande inställning till livet innebär inte bara det som vi upplever nu och det vi kommer att erfara i framtiden, utan också historien. Istället för att bli bitter på den, fundera över vad den har att lära. Om vi vågar se på oss själva, ta ansvar för det som är vårt, vad vi bidragit till, kommer vi att må betydligt bättre. Om jag vill jag leva med tro, hopp och kärlek i själen är det just så jag ska bemöta andra.
