Måste vi skrämma våra döttrar?

N  är jag var liten lärde min mamma mig att alltid svara: "Jag måste hem och fråga mamma först." samt lägga benen på ryggen om en okänd man frågade mig om jag ville följa med honom. Detta hörde jag aldrig henne säga till mina två bröder.

Bra, så ska jag också säga, tänkte jag när jag själv fick en dotter.

Men så började jag fundera. Hände det att någon okänd man överhuvud taget närmade sig under min uppväxt? Nej. Hur påverkade denna regel mig? Den lade grunden för en livslång skräck för män som vill kvinnor illa.

Eftersom jag är uppvuxen i en storstad tyckte jag att skogen var det mest skrämmande jag kunde tänka mig. Så fort ett barnmord inträffade läste jag alla kvällstidningar jag kom över och nickade för mig själv: "Just det, hittades i en buske i en skog."

Skåne tänkte jag mig var den farligaste platsen på jorden. Här försvann ju Helén och hittades mördad.

I vuxen ålder har denna rädsla fortsatt. Ibland tänker jag att det är sunt att vara lite orolig, det gör att man är försiktig. Men så försiktig som jag har varit kan ingen kalla sunt. Jag tror faktiskt att de flesta kvinnor är osunt försiktiga. Vi låter oss skrämmas så till den milda grad att vi till slut inte vågar gå hemifrån ensamma när det är mörkt.

Hur mycket statistik jag än läser om att unga män, inte kvinnor, är de som är mest utsatta för våld och rån samt hur ovanliga våldtäkter är kan jag inte bli övertygad om att jag kan känna mig trygg.

Samhället fullkomligt sprutar ut information om hur otrygga flickor och kvinnor är. I all välmening kanske, man måste ju få varna. I rätt syfte, brukar feminister mena, man vill ju bilda opinion. Men vad är det denna opinion egentligen förändar? Blir vi tryggare eller blir vi räddare av att tänka på risker så fort vi går ut på kvällen? Jag tror definitivt på det senaste.

Så hur gör man då? Hur varnar man sin dotter för faror i världen utan att skrämma henne?

Måste jag egentligen varna henne? Om det är något jag kan vara säker på så är det att hon kommer bli varse riskerna som kvinnor får leva med. Detta kommer skolan, hennes kompisar och resten av samhället tjata hål i huvudet på henne om.

Kanske ska man tänka tvärtom och i stället varna henne för hur förlamande det är att tillåta sig att bli rädd för faror när risken att de inträffar är väldigt små?

Kanske borde jag visa henne möjligheterna i världen i stället för farorna?

Vill vi bryta bilden av kvinnan som offer för män måste vi sluta vara offer för vår egna rädsla.