Annons
Nyheter

"Man måste leva för varje stund man har tillsammans"

Vi bjuder på en veckas läsning i kärlekens tecken. Först ut är Pernilla och Bengt Stahre, 40 respektive 78 år.
Nyheter • Publicerad 14 februari 2011
Foto: Tom Wall
Foto: Tom Wall
Foto: Tom Wall
Foto: Tom Wall
Foto: Pernlla och Bengt Stahre
Foto: Tom Wall

Första gången de sågs var Pernilla nio år. Hennes intryck av pappas kusin Bengt var att han var lite unik, framför allt i sin klädstil.

– Och så minns jag att han var väldigt mån om sin syster, även om hon inte var lika mån tillbaka, säger Pernilla.

Annons

Sedan dess har det gått många år och mycket har hunnit hända.

– Andra gången vi sågs var jag i tonåren och Bengt hade ordnat en släktträff hemma hos sig. Då hade han en gul och blå-rutig kavaj, tillägger Pernilla med ett skratt.

Det dröjde fram till 1993 innan deras vägar korsades igen. Då arbetade Pernilla som distriktssköterska och tog hand om Bengts faster Marianne som då var bosatt i Bengts föräldrahem.

– Jag var där tillfälligt och renoverade när det ringde på dörren. Utanför stod en ung skön dam som sa "Jag heter Pernilla och är distriktssköterska. Jag ska ta hand om din faster, vi är faktiskt släkt", minns Bengt och slår ut med en hand mot Pernilla.

Redan då kände båda en attraktion men ett missförstånd gjorde att det dröjde innan de möttes igen.

– Jag gav Bengt mitt telefonnummer men sa att det var hemligt, berättar Pernilla.

– Och det tolkade jag som att jag inte fick använda det, förklarar Bengt.

Hans hustru skakar på huvudet. Så var det ju inte.

Fyra år senare blev en annan släkting, Karin, sjuk och Pernilla fick uppdraget att vårda även henne.

– Bengt och jag skulle ses på Stadshotellet den 22 februari. Jag minns att jag var nervös när jag gick dit. När jag stod och väntade i foajén fick jag en stark känsla av att nu kommer han. Det var en häftig känsla, minns Pernilla.

Annons

– Enda problemet var att Bengts dåvarande fru var med.

– När vi skildes åt tänkte jag att det inte kunde vara sista gången jag såg henne. Vi höll kontakten och träffades en gång i Malmö och en gång i Stockholm. Sedan var det klippt, fortsätter Bengt.

Han skilde sig och paret flyttade ihop i Schweiz där Bengt var bosatt. Då var Bengt 65 år och Pernilla 27. Fram till 2009 delade de sin tid mellan Florida, Lidingö och Schweiz.

– Det var en härlig tid, säger Bengt. Det senaste året har vi bott här i Trelleborg.

Pernilla kände att det var lite av ett äventyr att tala om för sin far att hon inlett en relation med hans kusin.

– Far sa att han givetvis önskat att jag träffat någon i min egen ålder men att han givetvis accepterade mitt val. Jag tror alltid att jag haft en speciell känsla för Bengt. Det sa klick mellan oss, det är kanske inget jag är jättestolt över eftersom han var gift, säger Pernilla.

– Det finns de som hävdar att man söker en fadersgestalt om man väljer en äldre man, men i mitt fall hugger de i sten. Min far är världens snällaste och ställer alltid upp. Min kärlek till Bengt är äkta.

Åldersskillnaden har lett till en del kommentarer.

– När jag gick med barnen i USA fick jag frågan om jag var grandfather. När jag förklarade att jag är pappa till dem beklagade de. Då undrade jag vad det var de beklagade, skrattar Bengt.

– Men vi har fått många positiva reaktioner också, inflikar Pernilla. Man kan ju inte sätta in alla människor i samma fack.

Annons

Bengt nickar instämmande.

– I och med att jag träffade Pernilla har jag själv släppt alla begränsningar och slutat tänka i vad som är rätt och fel. Jag gick i pension, gifte om mig och skaffade två barn, det är ju lite egendomligt, ler han. Har man levt i 65 år så har man skött sig färdigt!

Pernilla menar att de båda nog alltid tänkt lite annorlunda.

– Det är något vi har gemensamt.

– Det fina med Pernilla är att hon har en tvärhjärna som kan tänka annorlunda och så har hon världens varmaste och finaste hjärta. Och en tusenårig själ. Jag tror att det är antingen för att hon jobbat med gamla och döende. Eller så är det så att de döende har velat ha henne där, funderar Bengt och erkänner att han tidigare hade grunduppfattningen att unga tjejer skulle hålla sig till män i sin egen ålder.

– Men där passar jag inte in, protesterar Pernilla, jag har, som Bengt säger, en äldre själ.

Båda erkänner att åldersskillnaden ibland kan vara ett problem, men att den oftast bara leder till stimulerande diskussioner.

– Jag ser Bengt som yngre än han är, jag ser inte hans rätta ålder. Det kan bli problem när jag behandlar honom som en jämngammal. Ibland diskuterar vi skola och arbete. Om det var hårdare för än nu. Där går våra åsikter isär. Bengt tror att han skulle kunna börja jobba och hoppa rakt in. Men jag anser att mycket har ändrats, att utvecklingen har gått framåt.

– Bullshit, protesterar Bengt. Att leda personal är inte annorlunda idag. Människan är som hon alltid varit. Det är bara hennes tekniska prylar som blivit fler och annorlunda.

– Där har jag en annan åsikt, skrattar Pernilla och får en kärleksfull blick tillbaka.

Annons

De vecklar in sig i en diskussion om det egentligen finns någon skillnad mellan Alice Babs och Lady Gaga eller om båda bara är poptjejer.

– Det blir roliga diskussioner. Ibland är det svårt att förklara och beskriva det som känns självklart för mig och det får mig att fundera över mig själv, säger Pernilla.

Parets barn Alexander och Malin föddes 1998 och 2000. Att sätta dem till världen var en självklarhet.

– Jag kan inte tänka mig ett liv utan barn. Jag vill inte bli ensam, det är egentligen väldigt egoistiskt, men jag vill ha något kvar när Bengt är borta, säger Pernilla uppriktigt.

Precis som många andra har de upplevt att föräldraskapet kan leda till konflikter.

– Jag är den som är sträng, erkänner Pernilla.

– Ja, jag lever efter principen att det ordnar sig, säger Bengt med glimten i ögat.

1998 gifte Bengt och Pernilla sig i rådhuset i Trelleborg.

– Då bodde vi i Schweiz och där får brudgummen alltid brudens flicknamn. Men de hade svårt att tyda det svenska vigselbeviset och förväxlade brudens efternamn med vigselförrättarens. Under en period hette jag därför Bengt Stahre Puusaari, berättar Bengt med ett skratt.

Ifjor, när Pernilla fyllde 40 år, friade Bengt på nytt. När de ska gifta sig igen har de inte bestämt.

– Bengt har sagt att han ska leva tills han blir 104, men ska man vara krass så vet man aldrig hur många år man har tillsammans. Man måste leva för varje stund man har tillsammans, säger Pernilla.

Nilla Andersson
Nilla Olsson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons