Måleriet får Sonia att koppla av

– Det var när jag flyttade till Boden för att min dåvarande man fått jobb där som jag började med engelskan, berättar Sonia som själv är född och uppvuxen i Trelleborg.

Studiecirkeln var ett sätt att träffa folk, men framför allt var det språkkunskaperna som lockade.

– Det var en stor skillnad att komma till Boden, och då tänker jag inte bara på mörkret, skrattar Sonia.

– Men människorna var det inget fel på. De var verkligen trevliga.

Före detta maken var yrkesmilitär och under några år gick flyttlasset ofta. När paret gick skilda vägar valde Sonia att flytta hem till Trelleborg.

Efter skolan hade hon arbetat på Henvers färghandel i stan och sedan fortsatt inom handeln.

– Men så kände jag att jag ville göra något nytt och då började jag arbeta inom vården, fortsätter Sonia som bland annat jobbat med utvecklingsstörda barn och som mentalskötare.

– Jag trivdes väldigt bra i vården, men visst var det slitigt.

Efter några år som ensamstående mamma träffade Sonia sin nuvarande make Janne när hon var och dansade på Baldakinen i Malmö.

– 1981 flyttade han hit och vi har varit gifta sedan 1982. Bättre man kan man inte ha, försäkrar Sonia.

Under alla år har Sonia varit en flitig deltagare när Gertie Teltscher hållit gymnastikpass för Motionsklubben.

– Jag har fått flitmärken för både tio, femton, tjugo och tjugofem år, berättar Sonia och plockar fram sina plaketter ur en liten plåtburk.

Ett nytt vänsterknä hindrar henne från att stanna kvar i föreningen, men Sonia fortsätter att röra på sig.

– Jag går på sittgympa. Om någon månad ska jag få ett nytt högerknä också, det kommer att bli hur bra som helst, försäkrar Sonia och gör några gymnastikrörelser för att visa sin rörlighet.

Janne är inbiten släktforskare medan Sonia fördelar sin tid i studiecirklar mellan språk och måleri.

– Under fem terminer gick jag en grundkurs i måleri för Anders Ingvarsson på Vuxenskolan, berättar Sonia.

Hemma på väggarna i lägenheten hänger hennes alster tätt. I skåpen och på hyllor och bord står koppar, fat och figurer i porslin som Sonia satt sin prägel på.

– Jag hade varit på en lektion i spanska när Elsa Persson kallade in mig, gav mig en kakelplatta och en pensel och sa ”måla vad du vill!”, minns Sonia.

Året var 1984. Sedan dess är hon fast. Måleriet halkade hon också in på 1996 eftersom Anders höll sina kurser i samma hus.

– Det är svårt att välja mellan oljan och porslinet, men porslinet är roligare på något sätt, säger Sonia efter att ha funderat en lång stund.

– Jag tycker om att ha något utöver barnen och hemmet.

Att måla blir ett sätt för Sonia att koppla av.

– Jag vill skapa något som jag har gjort. När jag skapar glömmer jag allt. Då går själ och hjärta ihop.