Magen vet var skåpet ska stå
För fem år sedan bodde jag i en lägenhet mitt i centrala och vackra Stockholm. Trots att jag trivdes bra fanns en längtan. Jag drömde om ett litet hus på landet i natursköna Skåne. Ett gammalt hus. Gärna snett och vint. I drömmarna såg jag hur de pastellfärgade stockrosorna vajade längst en vitkalkad vägg, omringade av ljuvligt doftande lavendelbuskar. Och så blev det. Min magkänsla fick bestämma och jag fann mitt gamla hus på Söderslätt. I en av bygdens unika gamla byar. Vissa storstadsvänner frågade undrande om jag verkligen skulle trivas med havrefält och lantbrukare som närmsta granne. Själv tvivlade jag aldrig.
Flera år senare, efter både flytt och tillskott i familjen, var det dags att ställa min son i kö till kommunal barnomsorg. Jag ville såklart hitta den bästa platsen. Hemlagad mat var ett måste. Min önskelista kunde göras väldigt lång. Till en början var jag inställd på dagmamma men efter ett antal hembesök och veckor av funderingar bestämde jag mig slutligen för ett dagis i centrala Trelleborg.
På min sons förskola, mellan två av avdelningarna, hittar man ett mysigt litet kök där det inte finns plats för vare sig pulvermos eller annat halvfabrikat på hyllorna. Underbara små illbattingar välkomnar oss vid grinden varje dag, ivrigt hoppande, sugna på att göra av med all energi. Men det är inte bara det som är det fina i kråksången.
På det charmiga gamla dagiset jobbar också en mycket speciell kvinna. Det var hon som visade runt på avdelningarna den där perioden då jag fortfarande var i valet och kvalet vilket dagis jag skulle välja. Men det dröjde inte länge förrän min magkänsla pockade på uppmärksamhet. Ta det här! Oj vad det känns bra. Välj den gulliga spralliga kvinnan som mentor! Och så blev det.
Nu sitter jag här med facit i hand och det känns så jädrans skönt att jag lyssnar på min magkänsla. Vissa människor berör mig verkligen på djupet. De finns liksom kvar inom mig för alltid. De här mötena, som faktiskt inte inträffar så ofta, är de som stärker mig som människa. Det här är ett sådant.
Den här kvinnan är en av de starkaste människor jag träffat. Hon har vänt den största sorg en mamma kan drabbas av till någonting fint. Hon sprudlar av entusiasm, glädje och kärlek. Hon ger mig hopp om livet. Även det värsta kan vändas till någonting bra. Hon har rest sig upp och bestämt sig för att kärleken måste vinna över rädslan. Hon har beslutat sig för att ge kärlek till andra människor. Och det gör hon varje dag. Hennes mod har gett mig styrka. Hennes glädje ger mig hopp. Hennes orädda personlighet har gjort mig lite mindre rädd. Hon är en av dem som vågar se på sig själv med ärliga ögon och är inte rädd för att vända sig inåt. Hon låter tacksamheten vinna över missunnsamheten. Hon berättar för människor att det går att välja hur vi ska må och att vi gör det genom våra tankar. Hon står alltid med öppna armar när jag och min son kliver in i det härliga barnmyllret på det gamla torget. Hon är min förebild och jag blir varm i hjärtat varje gång jag ser henne.
