Ljus och musik till de döda barnens minne

– Det är en stund för alla som med ljus och musik vill minnas barn som de saknar, förklarar Karolin.

Nu när vintermörkret tar allt mer plats i vår vardag kommer ofta sorgen fram extra starkt. När högtider närmar sig blir det så uppenbart vem som inte är där. Att de inte är med och skapar nya minnen. Idén till ljusgudstjänsten kom ursprungligen från en engelsk tidning, som beskrev en kyrka där hundratals besökare varje år tänder ljus för sina barn.

–  När man kommer in i kyrkan så får de som vill tända ljus för barn de tänker på, och skriva deras namn i en bok. Sedan läser jag upp namnen under gudstjänsten, säger Karin Meijer, präst i Anderslövs församling.

Karolin berättar hur hon kände vid tacksägelsen då Antons namn lästes upp.

– Jag trodde inte att det skulle betyda så mycket som det faktiskt gjorde. Jag hade så svårt att förstå att han var död. Att någon annan läste upp hans namn gjorde det verkligt, samtidigt som det på något konstigt sätt befäste att han funnits. Jag blev väldigt ledsen men det var en fin stund. Det kändes bra.

Hon tittar på Karin, som sitter mitt emot henne i kyrkbänken. De möttes första gången efter att Anton dött och Karin var den präst som begravde honom.

– Karin har varit en klippa. Vi är olika som personer men även i det att Karin är troende och jag inte är det. Vi har en ärlig vänskap. Jag har skrattat, gråtit och svurit och skrev till och med om bönen på begravningen för att det skulle vara på vårt sätt, men hon brukar säga till mig att tro som du vill, jag vet att Gud tror på dig, fortsätter Karolin.

– Men det är ju det som är bön, utbrister Karin. När det kommer från männi-skan. Gud sorterar inte våra känslor, tänker jag. Och för oss båda är det viktigt att alla som kommer på minnesgudstjänsten, känner att det är för barnen vi är här den dagen.

Ljusgudstjänsten är lagd mitt på dagen för att syskon ska ha hunnit både äta och sova middag. Detta är också en stund där syskonen ser att vuxna tänker på deras döda storebror eller lillasyster. Det innebär att de betyder något, att de är viktiga. Vill barnen springa i gången så får de det. Föräldrarna ska kunna slappna av och inte sitta och hyssja. Dessutom kan barnens spring skapa en fin kontrast om känslorna blir övermäktiga.

– Att röra sig är ju barnens sätt att bearbeta svåra känslor, säger Karin och berättar hur barnen sprang runt på Antons begravning, men stannade upp när de kom fram till kistan och stod helt stilla. Det var som om de hälsade på honom för att sedan skutta iväg.

– Det var nog ganska annorlunda för många, fyller Karolin i, men det var ju ett barn som skulle begravas. Det är ju helt fel, och då behövde vi känna liv i kyrkan för att inte sprängas inombords.

Döden och de känslor som det river upp skrämmer många och Karin har funderat mycket på hur man skapar de bästa förutsättningarna för att arrangemanget ska bli bra. För att alla ska kunna komma fritt på sina villkor. Därför har hon och Karolin lagt stor omsorg vid att välja musik till gudstjänsten. Och det blir mycket musik. Några medverkande har själva förlorat sina barn. Det blir inte bara tomma ord, som Karolin säger.

–  Sen hedrar man ju inte någons minne mer om man går på en gudstjänst eller om man sitter hemma. Men jag känner ändå att det betyder något, att ta sig tid. Tanken är att man ska gå härifrån och känna att gjort något för någon annan, och att det känns bra, säger Karolin.

Karin och Karolin pratar om hur barn som gått bort för över 30 år sedan sörjs lika intensivt fortfarande och hur det kan förvåna andra. Om hur föräldrar som fått missfall eller gjort abort blir bemötta av ett samhälle som inte vill prata om deras barn, eller deras upplevelser.

–  Ljusgudstjänsten är till för alla som vill minnas ett barn, oavsett om det aldrig föddes, eller om det dog när det var vuxet. Det kan vara mor- och farföräldrar eller bekanta och grannar till barn som dött. Det kan sluta hur som helst, antingen tio personer eller hundra, säger Karin.

De pratar även om hur omgivningen gärna vill att de sörjande snart ska bli pigga och glada igen.

– Det finns en fantasi om att sorgen ska gå över, säger Karin. Helst så snabbt som möjligt. Men det handlar ju om att hitta ett förhållningssätt till att detta är en del av mitt liv. Det tar tid och det måste det få göra.

Karlolin upplever att de flesta är så rädda för att prata om döden.

– Om de ser att du är glad, så blir de själva lättade över att slippa konfronteras med saker de tycker är jobbiga. Det är ganska mänskligt även om det inte är så modigt.

–  Sen ska man inte bry sig så mycket om vad alla andra tycker och tänker, fortsätter Karolin. Det finns inga rätt eller fel. Och ingen annan vet vad du känner innerst inne. Sorg är inget som går över eller som man går vidare från. Jag tror man lever med det hela livet, och det behöver inte vara dåligt. Det innebär ju faktiskt att man älskat någon.