Annons
Nyheter

Livskamraterna vandrade 80 mil

Sommaren 2009 gick Birgitta Andersson Schyllert tillsammans med sin dotter pilgrimsleden i Spanien för första gången. Efteråt slutade de aldrig prata om sina upplevelser. I år ville Birgitta tillbaka och då hakade maken på den månadslånga vandringen på 80 mil.
– Kroppen klarar mer än vad man tror, säger Richard Andersson.
Nyheter • Publicerad 13 augusti 2011
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: Claes Nyberg
Foto: Claes Nyberg

Det har inte ens gått ett dygn sedan paret kom hem till Sverige. Med tre ord sammanfattar de den 80 mil långa vandringen i Spanien.

– Smärta, funderande och bearbetning. Det är faserna man går igenom. I början fokuserar man på att det gör lite ont överallt, i fötter, leder och knän. Efter det börjar funderingsfasen, man tänker på allt och ingenting för att man helt enkelt har så mycket tid. Avslutningen är själva bearbetningen av det man tänkt, säger Birgitta.

Annons

Första gången hon och dottern Stephanie gick pilgrimsvandringen var Richard måttligt intresserad.

– Det var mer deras grej, jag var inte så insatt då, minns han.

Birgitta upplevde en stressad tillvaro i arbetet som socionom och längtade efter att komma bort till ro och återhämtning. Samtidigt läste hon flera böcker av både Paulo Coelho och Agneta Sjödin som handlade om pilgrimsvandringar.

– Historien bakom är så intressant, att människor har gått den här leden under så många år. Jag har alltid haft en andlig tro och tänkte att den här måste jag bara gå, säger Birgitta.

Hon och dottern återvände till Sverige helt uppfyllda av erfarenheten och med nya insikter om vad som är viktigt i livet.

– Vi ville tillbaka till livet därnere direkt. Där använder man sinnena hela tiden och inser att man inte behöver mer än en säng, mat och vatten. Allt annat blir överflödigt.

När Birgitta i sommar återvände till Spanien valde hon att ta med sig Richard. Resan kändes viktig att dela med sin livskamrat sedan 32 år tillbaka. Hon passade också på att göra en del förändringar och förbättringar utifrån förra resan.

– Jag och Stephanie åkte i augusti då det var alldeles för varmt så i år åkte vi tidigare. Gymnastikskor var bara att glömma den här gången. Riktiga vandringsskor är det bästa i längden, de får man inte så ont av när man går, säger Birgitta.

Hon håller upp två likadana par dammiga men rejäla kängor som intagit en jämngrå nyans.

– Jag undrar vilken färg de egentligen hade när vi köpte dem. Vi har gått i lera, grus, jord och all terräng som finns med dem här, säger hon.

Annons

Paret tror att det är en fördel att de är ungefär lika uthålliga fysiskt. Båda har alltid haft bra kondition och tränat regelbundet. Richard har dessutom sprungit tre halvmaror.

– I snitt gick vi 2,6 mil om dagen men den längsta dagen gick vi 3,7 mil. Terrängen och kuperingen kunde vara väldigt olika. När det är brant tar det dubbelt så lång tid att gå, så det är en stor fysisk påfrestning, säger Richard.

– Att gå för mycket plant blir ganska tråkigt, det bästa var att gå uppför och i skog. Som högst var vi uppe på 1500 meter över havet, i Pyrennéerna. Vi pratade om barnen och livet i allmänhet och ibland gick vi tysta. Det hände att det var så stilla att bara fåglarna hördes, så tyst blir det aldrig här hemma, säger Birgitta.

På vandringen var de överens om att börja gå tidigt på morgonen för att undvika den värsta värmen.

– Vi gick upp klockan fem och började med att plåstra om fötterna. Vi pushade varandra mycket när det var jobbigt. Någon gång blev man irriterad men då var det oftast mat vi behövde, säger Birgitta.

– Jag minns en dag när regnet öste rakt ner i våra kängor, vi klafsade i lera och man kände sig helt utmattad. Just då vände sig Birgitta om och log, och jag fick energi att gå lite till. Bara 500 meter längre fram kom belöningen. Där låg ett härbärge, säger Richard.

En stor behållning med resan var alla möten med människor från världens alla hörn. De åt och sov på härbärgen, i sovsalar som ibland rymde upp till 100 personer.

– I vår ålder har man kanske träffat de personer man ska. Men vi är lika nyfikna båda två och har samma värderingar. Det gav jättemycket att träffa andra. Både de som stod för härbärgena som fick en att känna sig välkommen och uppskattad och andra pilgrimer som man mötte till och från. Vi har massor av mailadresser med oss hem, säger Richard.

– Man kände en väldig samhörighet, vi hade alla samma mål. Vi vande oss så mycket vid att kommunicera på engelska med alla vi träffade att vi till slut nästan pratade engelska med varandra, säger Birgitta.

Under resan höll de kontakt med sin familj via telefon och sms. Paret har fyra barn, tre barnbarn och dessutom två ytterligare barnbarn på väg.

Annons

– Vi saknade dem väldigt mycket, säger Richard.

I efterhand är de väldigt nöjda att de fick dela upplevelsen och kom iväg tillsammans i sommar.

– Richard och jag fick bekräftat under vår resa att vi känner varandra väl och att vi redan står varandra nära. Vi upptäckte också att vi var överens om allt, säger Birgitta.

Nilla Andersson
Mia Sandgren
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons