Livets nyanser
Jag har nästan inte läst ur den sedan dess och det var med viss vånda jag började bläddra i den nu. Jag vill helst inte hitta stavfel, borttappade ord, eller ännu värre, tråkiga formuleringar i det som redan är tryckt. Jag hittade inget av det, tvärt om växte stoltheten över mig själv efter hand som jag läste. Men samtidigt greps jag av ett vemod som jag inte lyckats skaka av mig. Varför skriver jag inte så här fortfarande? Jag hade ju min egen stil, mitt eget språk, mina egna tankar tänkta på mitt vis som skulle sättas på pränt.
Jag skulle aldrig ge några färdiga svar. Bara uttrycka smärta, förtvivlan, desperation, likgiltighet, trevande glädje, sökande kärlek. Passion över livets mörka och ljusa sidor. Jag skulle skriva om allt det som man inte vill erkänna att man känner. Om avundsjukan, själviskheten, om hur man gärna vältrar sig i allt det gamla, svåra, orättvisa. Att man kan vara glad trots att någon man älskar mår dåligt. Känna lättnad att det inte är man själv som har ångest i just den stunden.
Jag lovade mig själv att aldrig bli en sådan som tvingar på goda råd och glada tillrop. Aldrig skriva någon på näsan. Människor skulle få lära av min smärta och min uppfattning av livet. Om de ville. Jag skulle inte berätta för dem hur de skulle känna. De skulle själv få upptäcka, erkänna. Allt eftersom jag upptäckte och erkände.
Det har gått fyra år. Det känns som igår. Samtidigt en livstid. På Författarskolan hade jag de jobbiga åren med att komma ur en kris bakom mig. Samtidigt var de fortfarande väldigt, väldigt nära inpå. Jag kunde inte riktigt styra känslorna när de kom över mig. Det kan jag nästan för det mesta nu för tiden. För jag har lärt mig att gråten kommer att ebba ut. Ångesten går att lugna ner, tala till rätta.
Det är med ännu mer vemod följande tanke slår mig och jag vågar knappt erkänna det. Med visheten att smärtan lättar har nog också en del av min passion försvunnit. Jag har bytt bort passion för tryggheten i att veta att det onda kan gå över.
Tänk om jag vetat det då. Hade jag fortfarande velat jobba för att hitta sätt att kontrollera det svarta? Och jag tror inte ens att jag har varit ute efter ett sätt att kontrollera det, utan mer att handskas med det. Och det är skillnad. Kontrollerar man något står man utanför och håller i ett järngrepp. Handskas man med, lever man i det. Med det.
Det är så små nyanser samtidigt som det kan kännas som mils avstånd. Och jag vet inte hur jag ska känna inför det. Ibland behöver man ju de små nyanserna. Fast ofta önskar jag att livet var ritat med tjocka streck så jag visste vilket som är vad.
