Livet efter olyckan

Solen gassade. Hettan från eldhavet kring bilen var stark. Björn Wikström satt på gräsmattan och väntade på ambulansen. En bit bort satt en trafikant som stannat och vakade över Ellen.

Björn Wikström hade lyckats slita ut henne ur den brinnande bilen, trots bilbältet. Just när han trodde att han lyckats släcka elden i hennes kläder och tog upp henne i famnen flammade elden upp igen, men till sist lyckades han kväva den.

Han rusade tillbaka till bilen, men ett däck small och metallbitar kom farande mot honom. Han förstod att det var för sent att rädda Josefin och tretton dagar gamla Saga. Han hade inte hört ett ljud från Josefin sedan hon skrek att det brann kring Ellen, just efter att han kört av vägen och in i ett träd.

Nio månader efter olyckan vid Diö utanför Älmhult är det fortfarande bilden av hur han bär ut Ellen ur bilen som han ser när han blundar. Men han vill inte fastna där, älta sin olycka och bli ett offer.

Han har funderat mycket över vad som hände, men skuldbelägger inte sig själv. Utredningen kunde inte svara på vad som orsakade olyckan och därför tycker han att det är meningslöst att känna skuld.

- Det hade varit en helt annan sak om jag suttit och somnat och orsakade olyckan, men jag sov inte, jag minns hur trädet kom mot mig. Det finns ingen chans att utreda vad som hände. Bilen brann så mycket att det inte gick att fastställa orsaken till olyckan.

Varje dag pratar han och Ellen om Josefin och Saga. Han vill att de ska vara levande i minnet.

- Antingen bygger man ett mausoleum eller skrapar bort allt. Eller så behåller man ett lugn och tar det som det är, som jag försöker göra. De kommer alltid att finnas kvar. Även om Ellens lillasyster inte finns kvar så har hon en lillasyster.

Härom dagen undrade Ellen hur många år som gått sedan mamma dog. En månad för honom är som ett år för Ellen, konstaterar Björn i sin blogg singelpappa.

Efter jul kände han sig mogen att skriva om det han varit med om. Han funderade på att skriva en bok, men blev nyfiken på bloggformatet efter att ha pratat med en kompis som har en egen blogg. Han lade ut sin berättelse om olyckan och fick genast många inlägg.

Han trodde att intresset skulle dämpas när han fortsatte att skriva om sin vardag, men tre veckor senare får han allt fler läsare. Förra fredagen var 10 000 personer inne och läste om hans och Ellens liv, med dagislämningar, förkylningar, saknad och fredagsmys framför "Let's dance".

- Folk har väl ett behov att leva utanför sig själv, genom någon annan, säger han.

Själv har han ett tydligt syfte. Han vill inte bara skriva dagbok i största allmänhet utan också få folk att tänka efter och inse vad de har. Den tanken bar han med sig redan före olyckan. Hans mamma var allvarligt sjuk hela hans uppväxt efter att ha varit med om en svår trafikolycka när hon var yngre. Han visste inte om hon skulle vara hemma eller på sjukhuset när han kom från skolan.

- Jag visste inte om hon levde. Därifrån kommer min förmåga att värdesätta familjen och tänka att det finns inga problem, bara lösningar.

När han var 21 år dog hon. Året efter drabbades han själv av cancer. De båda erfarenheterna hjälper honom nu att ta vara på de fina stunderna och försöka fokusera på det som finns, inte vad han har förlorat. Då blir också många andra saker futtiga, som pengar, prylar och status. Det är vad han vill säga till dem som läser bloggen: vad är egentligen viktigt i ditt liv?

Samtidigt som han är glad över det stora gensvaret blir han lite chockad över vilka reaktioner hans tankar sätter igång ibland. En kvinna skrev och berättade att hon och maken satt sig ned och verkligen pratat om sitt förhållande och kommit fram till att de skulle gå skilda vägar.

- Då tänkte jag "åh, herregud, var det mitt fel? Jag skriver för min egen del, men helt plötsligt har jag ett ansvar mot dem som läser.

En dag efter olyckan stod han framför fönstret på Universitetssjukhuset i Linköping, där han och Ellen vårdades i två och en halv månader, och kände att hela världen snurrade i 120 kilometer i timmen runt honom, som i en dröm, medan han frågade sig själv vad som var viktigt i livet.

Han tappade tolv kilo på fyra dagar, sov väldigt lite och ägnade de två veckorna då Ellen var nedsövd åt att försöka ta hand om sina känslor och sin sorg.

- Den kommer alltid att finnas. Det är en bit av mig själv som har försvunnit.

Han har pratat ganska fort tidigare, men nu är det som om hans känslor hinner i kapp och han talar långsammare.

Han och Josefin gick på samma dagis. Sedan sågs de inte på många år, men midsommaraftonen 1995 var de bjudna på samma fest. Ingen av dem hade tänkt gå. Björn hade spelat fotboll med några kompisar och bestämde sig i sista minuten för att gå dit.

Kvällen slutade med att han skjutsade Josefin på cykeln, följde henne hem och frågade om han fick ringa henne dagen efter. De träffades allt oftare. Efter två månader flyttade han in hos henne. Han ler när han berättar vad han fastnade för, hennes självständighet.

Efter olyckan blev han ensam för första gången på 20 år.

- Helt plötsligt är jag ensam med ett barn. Man får lära sig hur man ska göra utan att ha någon att bolla med.

I sin blogg berättar han om det han funderar över, att hantera trotsutbrott till exempel. Någon reagerade över att han kallar bloggen singelpappa och tyckte att det var nedvärderande för hans hustru. Själv tycker han att han skulle göra sig till ett offer om han kallade sig änkling.

Överhuvudtaget tycker han att det är viktigt att även män får utrymme att berätta vad de känner.

- När det händer en stor tragedi speglar media alltid mammans eller kvinnans roll. Det är sällan män får tala om sina känslor.

Själv vägrar han att ta på sig offerkoftan, som självhjälpscoachen Mia Törnblom säger. Redan på sjukhuset var han öppen och pratade om vad som hänt, om och om igen. På det viset har han bearbetat olyckan. Samma sak gör han nu på bloggen.

Att skriva blir ett sätt att fortsätta framåt, men ibland slår verkligheten tillbaka. Som den dagen han satte sig i soffan, slog på tv:n och hamnade mitt i en serie som han och Josefin brukade följa. Det var bara tomt i soffan. Andra gånger kurar han bara ihop sig under täcket och saknar. Varje gång han skriver något sådant på bloggen kommer mängder av uppmuntrande inlägg som "styrkekramar", "starkt gjort att blogga om detta" och "jag beundrar din styrka och ditt mod."

- Det jag har blivit mest stolt över är när min frus arbetskamrater hör av sig och säger att Josefin hade varit stolt över mig.

Med de brännskador och lårbensbrott som Ellen fick brukar det ta uppemot ett år att läka, men efter tre månader var hon så pass bra att de kunde återvända hem. Första lördagen gick de från Centralsjukhuset och hämtade rabarber i sin trädgård som mormor gjorde paj på. Dagen efter fikade de i huset och det blev inte alls så svårt som Björn hade trott. Det var mer skönt än jobbigt att komma hem.

I dag går Ellen på dagis och Björn säger att han jobbar med olika projekt, bloggen till exempel. Efter att ha arbetat som svetsare, smed och undersköterska pluggade han sociologi i Kristianstad och planerade att börja forska när olyckan inträffade. Nu skulle han helst skriva på heltid och hoppas att bloggen kan vara början till det.

I april har det gått ett år sedan olyckan. Livet fortsätter.

- Det känns som om det är både väldigt länge sedan och väldigt kort tid sedan. Vi börjar hitta en vardag som fungerar.