Liknande rötter närde en växande och stark vänskap

Bordet är festdukat hemma hos Beba Atanasovska. Från köket sprider sig en underbar doft. En efter en trillar väninnorna in. Kramar och ord på modersmålet byts. Skratt fyller rummet.

– Så gott det ser ut, säger Velika Dimovska och kastar ett uppskattade öga på bordet.

Beba har dukat fram en ångande kycklinglasagne. I en liten skål har hon skivat makedonsk fårost, i en annan ligger små, starka paprikor och i en tredje rivna morötter kryddade med persilja, vitlök och vinäger. Kvinnorna förser sig och Beba serverar vin till dem som vill ha.

– Vi träffas någon gång i månaden och äter middag tillsammans, förklarar Beba.

– Fast från första början var det våra barn som lekte på gården, inflikar Slavka.

– Sedan började vi träffas och stickade, virkare och broderade tavlor. Det var när vi arbetade skift på Gummifabriken, fortsätter Beba.

– Vår syjunta har blivit en sittjunta, skämtar Slavka.

– När vi var nykomna tittade vi mycket på videofilmer från Makedonien och pratade om hur det var där, säger Todorka Simonovska.

Alla fyra kom till Trelleborg från Bitolaområdet i Makedonien under ungefär samma tidsperiod, men deras historier ser väldigt olika ut.

– När jag kom hit 1968 bodde jag först i Gylle. Det var ett främmande land, jag hade inga vänner, inget körkort. De jag mötte på Gummifabriken var mitt enda umgänge. Det var en svår tid, minns Slavka.

Svenska lärde hon sig på egen hand. Mycket via radio och tv.

– Men jag umgicks bara med andra makedoner, säger hon.

Beba var 19 när hon kom hit. Nu är hon 61.

– Så jag har ju bott här dubbelt så länge som i Makedonien, säger hon och tillägger snabbt:

– Jag trivs bra.

Todorka är yngst i gänget. Hon vara bara 15 år när hon kom till Trelleborg sedan hennes pappa fått jobb på Gummit.

– I december hämtade han mig, min mamma, min syster och min bror. Efter februarilovet började jag på Vannhögskolan i en klass där alla pratade svenska. Jag var helt oförbredd och fällde många tårar. Jag kämpade, men det tog lång tid, säger hon.

På gymnasiet hoppade Tordorka av. Hon kände sig aldrig som sina klasskamrater.

– Men jag har utbildat mig på senare tid. Nu arbetar jag på förskola där jag förbereder förskolebarn med invandrarbakgrund inför att börja på förskola med svenska barn. Jag tycker mycket om mitt jobb och är mån om barnen.

Väninnorna nickar instämmande. Todorka är på rätt plats i livet. Hon om någon kan sätta sig in i barnens situation.

När Velika kom var hennes dotter ett halvår. En månad senare började Velika på Gummit.

– 70-talet var tungt. Jag hade ingen familj, inga bekanta, kunde inte språket, säger hon och berättar med inlevelse hur hon tog bussen till lasarettet till Lund för att besöka sin sjuke man och sedan på nybörjarsvenska lyckades ta sig hem med taxi.

De gemensamma middagarna är viktiga för kvinnorna. Någon gång om året träffas de tillsammans med sina män.

– De måste få känna att de är med, att de inte blir bortglömda, menar Slavka.

– Det är vi kvinnor som tagit initiativet. Männen har lärt känna varandra genom oss. De träffas på Makedonska föreningen där de dricker kaffe och spelar kort, fortsätter Beba.

Även om kvartetten, som egentligen är en kvintett, Zorka Spirovska, var tyvärr förhindrad att delta i middagen, inte träffas dagligen, så är kontakten tät.

– Vi ringer, säger Slavka.

– Ja, man bara slår en signal och pratar lite, instämmer Todorka.

– Jag ringer ofta Beba och frågar vad hon gör. Gör hon inget speciellt så ses vi över en kopp kaffe, säger Velika.

När Makedonska föreningen arrangerar fester ses de där. Och så är de noga med att fira varandras födelsedagar.

– Vi ska fira mig nu i december, berättar Velika.

– Jag fyllde år i somras, men annat har kommit emellan. Nu ska det bli av.

Diskussionsämnena är många och varierande när väninnorna ses.

– Efter semestern pratar vi alltid mycket om Makedonien. Det är inte dumt att leva där, men jag trivs här. Familjen finns ju här, säger Slavka.

– Samtidigt finns rötterna där. Det spelar ingen roll hur många år jag bor här. Jag är lika mycket svensk som makedon, säger Todorka.

Barnbarnen är naturligtvis ett givet samtalsämne.

– När våra barn var små pratade vi makedonska hemma. Nu pratar de svenska med sina barn, konstaterar Slavka.

– Varför har det blivit så, funderar Velika.

– För att vi arbetade skift så våra barn var aldrig på dagis. Det är våra barnbarn och där är det naturligt att de pratar svenska, menar Todorka.

– Men mitt barnbarn Mikaela vill gärna att jag ska säga ord på svenska som hon översätter till makedonska. Det är roligt, berättar Slavka.

– Ja det kan aldrig vara fel att barnen kan ett språk extra, konstaterar Velika.