Kaos är granne med Ullared

- Ååååh. Kooolla. Sån måste Henny ha, ylar Moa Ekblom och håller upp ett fleece-täcke i rosa.

Vännerna skockas runt henne och håller med. Hennes ponny skulle verkligen klä i det.

Vi står mitt i kaoset på GeKås i Ullared. Det är fredag och höstlov. Därtill blott en vecka efter lön. Att lokalradion varnat för att åka till varuhuset just denna dag är något vi får veta av infödingar som rutinerat lämnar köpstaden när vi bussresenärer anländer.

- När ni kommer kan man inte vara kvar, skrattar kvinnan och rullar nöjt sin varuvagn mot kassorna.

Klockan är nära 11 när vår buss svänger in på parkeringen. Buss Perssons buss rullade från Hammenhög klockan 6 på morgonen och har sedan dess plockat upp folk längs vägen.

Tjatter i bussen

Vårat salta gäng består av tre mammor, en pappa, en kille och tretton tjejer på lite olika sidor av tröskeln till tonåren. Gissa om det tjattras på bussen.

Strax innan Ullared berättar vår chaufför Claes Johansson att köbarometern på GeKås hemsida visar på noll. Ingen kö alltså. Vi jublar och börjar knyta våra fotriktiga skor.

Men ack så fel barometern hade. När det knallgula konsumtionstemplet visar sig i skogsbrynet ringlar kön osannolikt lång framför.

Vi laddar med var sin varuvagn. Förutom Stefan och Ann-Sofi Persson. De tar två.

- Vi har ju varit här förut, skrattar Stefan.

Förvånansvärt snabbt rör sig kön fram till entrén där en vakt släpper in oss. Några åt gången.

Det känns som att styra ut på autobahn. Gäller att lägga sig i rätt fil direkt för att inte riskera att hamna bland elektroniken när det är till julprydnaderna man vill. Filbyten är hart när omöjliga.

Planen att hålla ihopa ett sällskap på 20 personer faller pladask. Här gäller det att hålla ögonkontakt med åtminstone någon i ressällskapet.

Fast nu är det ju hästavdelnigen som är vårt mål nummer ett. Dit hittar man. Tack vare stora skyltar i taket.

Det är när vi, fotografen och jag, manövrerat oss fram till hästtjejernas eldorado som vi hittar Moa Ekblom och hennes rosa täcke.

Kompisen Hanna Persson står och bläddrar bland t-shirts med trycket "Min häst äger".

Ludvig Lancing susar förbi med en korg full av saker han inte hittat på hästavdelningen!

- Nu är jag klar. Den ska brossan få i julklapp och den ska syrran få. Bara pappa kvar nu. Han är hopplös att köpa present till. Han säger bara att han önskar sig vår kärlek...

Tjejerna tittar oförstående på Ludvig. Färdig?

- Hallå, jag har inte bestämt mig för någonting ännu, säger Hanna Persson.

När flickorna plockat på sig allt nödvändigt till sina fyrbenta vänner lämnar vi vår hörna. Kläderna hägrar.

Fotografen och jag håller ihop. Efter en promenad i snigeltempo på vägar utan trafikregler efterlyser vi enkelriktning av hela affären.

Vi står mellan vintervarma byxor och overaller när vi får syn på sällskapets pappa, Stefan Persson. Han har mobilen vid örat och pratar. Hinner precis lägga på när det ringer igen.

- Jag har inte hunnit handla någonting. De ringer hela tiden, säger han och misslyckas att dölja irritationen över döttrarnas ringande.

- Nästa gång ska jag inte ha mobil med.

Men det hade inte fungerat. Inte ens fotografen och jag lyckas hålla ihop och hinner ringa varandra flera gånger för att boka träff vid H5 eller G7 - de storabokstäverna i taket.

Och i högtalarna förkunnas oavbrutet: "Kan Magnus eller Anna komma till kundtjänst. Simon väntar." "Emil har blivit av med sin mamma och vill att hon kommer till kundtjänst." Och så vidare.

Vi funderar ett slag på att efterlysa våra mammor i högtalaren, men når dem istället på mobil.

"Ses vid trosorna"

- Vi kan väl ses vid damtrosorna, föreslår Åsa Martin.

Och det gör vi. Planen är ett gemensamt födointag på ett café inne i varuhuset. Ett café bestående av automater och några stolar omgivna av parkeringsfickor för kundvagnarna.

Jag höjer blocksockret med en chokladbulle medan tjejerna kostar på sig baguetter och mackor. Vi orkar en runda till. Elektronikkällaren vill vi inte missa.

Ludvig Lancing tar täten och visar runt bland tv-spelen. Han plockar själv på sig fyra The fast and the furius-filmer som han senare får övertala mamma om att få köpa.

- Julklapp från mig till mig, säger han nöjt.

Vagnarna börjar bli tungkörda och vi drar oss mot kassorna.

- Katastrof, suckar Ann-Sofi Persson när hon dråsar ner på hamburgerhaket vid utgången.

- Rekommenderas inte för barn under 18 år....

Och hon är ändå en rutinerad Ullaredsgäst. Hon drar sig till minnes vad hon har i kassarna och ser ändå ganska nöjd ut.

- Har nog köpt alla julklappar ändå. Förutom till mina egna töser förstås.

Madeleine Danielsson och hennes tre döttrar sitter vid bordet bredvid. Vit om kinderna.

- Jo, det var en pärs, erkänner hon. Fast på något konstigt sätt är det alltid jag som handlar mest. Var vi än hamnar. Kan inte hjälpa det.

Åsa Martin ser lika tagen ut hon.

- Jag tror det dröjer innan jag åker hit igen.

Tjejerna runt om oss börjar plötsligt fnittra hysteriskt och peka mot skyn en bit bort.

- Där hänger Felicia Viberg, får en av dem fram.

Hoppgungan hon testat har fastnat och hon dinglar nu flera meter ovanför mattan.

- Det var det roligaste på hela dagen, fnittar Hanna Persson när vi blivit inräknade på bussen och vänt söderut igen.

Det är konstigt tyst i bussen. Mer än jag som är slut i huvudet tydligen. Men tjejerna hämtar sig och börjar dividera om vad de fyndat.

- En lila lackregnjacka. Det är nog mitt bästa fynd, säger Lina Persson.

- Rosarutig grimma, säger Moa Ekblom.

- En svart tröja och en med hjärtan på, säger Hanna Persson.

- Ländtäcke och jeans, säger Hilda Danielsson.

- Singstar och en lädergrimma, kontrar Felicia Viberg.

- Ett playstation-spel, säger Frida Danielsson.

Julia Persson funderar ett tag.

- Rosa ballerinaskor för 50 spänn, säger hon och sprätter upp med foten så att alla ska se.

Hon och hennes kompisar har nämligen svidat om. På hemväg ska vi släppa av dem på allhelgonadisko på Tingvalla i Tomelilla.

När vi tog en bensträckare i Snapparp hade tjejerna likt stålmannen passat på att svida om på den offentliga toaletten och fixar nu varandras frisyrer så de blir riktiga partypinglor.

Klockan är åtta när de hoppar av bussen för att dansa natten lång. Tänker stilla att det är en generationsfråga vad klockan åtta betyder. Min längtan efter en heldag på GeKås har mer formen av en tv-soffa.

Text: Emma Lawesson · Bild: Anette Sjöstrand