Jobb inom vården – självklart val för Lina

Klockan 15 idag leder pappa Robert sin dotter fram till altaret i Kyrkoköpinge kyrka.

Där väntar Peter Svensson på sin brud.

– Peter är mer nervös än jag, säger Lina när vi ses hemma i köket på Högalid, en vecka före vigseln.

– Men jag minns hur nervös jag var när min tvillingsyster Sara gifte sig, så det kommer säkert.

Allt är bokat och fixat. Ett 30-tal gäster är bjudna till festen som ska hållas på Odd Fellow.

– Peter har varit väldigt behjälplig, berömmer Lina sin blivande make.

Några större problem har de inte haft med de beslut som fattats.

– Nej, allting har fallit sig naturligt, men jag borde kanske ringa och kolla om jag ska prova klänningen en gång till. Det enda som slog mig lite sent var att jag kanske inte ska jobba fredag kväll innan vi gifter oss, men jag fick ledigt, skrattar Lina.

Sedan hon var 16 år har hon jobbat inom vården. Ett ganska självklart val eftersom mamma Agneta är i samma bransch och pappa är brandman.

– Det började med sommarjobb inom hemtjänsten, sedan månadsvik och det ena gav det andra.

Sedan maj 2009 arbetar Lina på Täppans avdelning för lite yngre dementa.

– Vi har åtta vårdtagare som är mellan 49 och 70 år. Det är en stor utmaning eftersom de kräver ett annat bemötande än någon som är 90 år. Det går inte att jämföra. De vill hålla kvar vid sina tidigare aktiviteter och har andra matönskemål än de som är äldre. Jag tror att det kommer att behövas fler sådana platser i framtiden.

Täppan drivs av det privata företaget Carema.

– Jag trivs jättebra. Det är kul att ha fått vara med från starten och se vad man kan åstadkomma. Dessutom är det en utmaning eftersom förutsättningarna ofta förändras.

Peter och Lina träffades genom sitt gemensamma intresse rugby.

– Jag har spelat sedan 1998. Jag följde med en kompis upp på träningen. Nästa träning kom jag men inte hon, minns Lina med ett skratt.

– Sedan dess är jag fast.

Lina har spelat i landslaget och haft stora framgångar genom åren.

– Jag var borta en säsong när Noa föddes. Nu har jag tränat hela hösten men känner inte riktigt att jag är tillbaka i min gamla form.

För Lina är det de hårda tagen och lagkänslan som lockar.

– Och så behöver jag mål, jag måste träna för något, annars blir det inte av. Rugby är väldigt kul, en livsstil som jag aldrig släpper. Jag vill alltid vara med i klubben på ett hörn även om jag inte kan spela.

När Peter och Lina blev ett par hade de känt varandra i många år.

– Det är som de säger. Man ska inte leta för långt bort!