Jag vill vara född på 80-talet

Vi 70-talister är den mest ängsliga gruppen som just nu lever. Det är jag helt övertygad om. Vi är ständigt rädda för att inte duga och grubblar över vad kompisarna ska tycka, vad chefen anser och om våra föräldrar tycker att vi duger. Denna kroniska prestationsångest får oss att gå två steg framåt och ett skrämt steg tillbaka. Jag är så trött på oss.

Speciellt smärtsamt är det att se hur min generation fumlar sig fram i livet när man träffar en 80-talist. Vilken skillnad! Vilka är det som kliver in framför Idoljuryn och börjar sjunga glatt och falskt? 80-talister. När de blir hånade av en arg Laila Bagge (70-talist, så klart) rycker de på axlarna och kör upp ett fett v-tecken mot kameran. Det var kul att vara med i tv och varför ta det så allvarligt - Laila?

Desto mer jag träffar 80-talister desto mer avundsjuk blir jag. Häromdagen läste jag i svd.se att kvinnliga 80-talister inte har någon lust att bli höga chefer på stora företag. De värdesätter sin fritid istället. Vad slött! tänker 70-talisten i mig. Vad ska mamma säga om detta?

Men kvinnliga 80-talister verkar inte veta vad en duktig flicka är för något. De funderar istället över vad som är kul i livet. Jobba över varje dag? Slita ut sig när de manliga kollegorna ändå kommer att ta åt sig äran? Nej, tack. Då är det ju roligare att vara ledig på kvällarna. De startar modebloggar istället, som enbart bygger på deras intresse. Vips har de tjänat pengar på att ha kul.

Medan vi 70-talister styrs så till den milda grad av det Lutheranska arvet (jobba hårt tills det är dags att dö) verkar 80-talisterna styras av enbart lättja (det ska vara gott att leva, annars får det kvitta).

Ännu tydligare är 70-talisternas ängslighet hos dem som är föräldrar. Vad håller vi egentligen på med? Vi kan lita på vår egen förmåga utan vänder oss ständigt till experter. När min dotter föddes vågade vi inte bada henne innan vi skaffat en badtermometer och slagit i tre barnböcker för att få reda på rekommenderad temperatur. När alla tre sa olika saker höll vi på att gå under. Skulle det finnas en kurs i hur man lagar välling hade vi anmält oss till den direkt. Den skulle vara full av 70-talister.

Hur 80-talisterna är som föräldrar har jag inte mycket kunskap om. Men de få jag känner är garanterat mer avslappnade än jag.

Hur blev vi såhär? Är det alla överpedagogiska barnprogram som pressat oss? Eller ska vi helt enkelt skylla på våra föräldrar? Ja, låt oss. 40-talisterna måste haft den mest spännande ungdomen av alla nu levande personer. I själva verket uppfann de både ungdomskulturen och rock´n´roll. Det är klart att vi 70-talister växte upp i en svart skugga av detta och blev en smula osäkra. Vi kan ju aldrig mäta oss med pappa och mamma. Men kanske ägnar vi våra liv åt att försöka.

Istället ska vi vända blicken mot våra småsyskon och kolla in vad de gör. Garanterat något roligare än vi.