Jag och du som växtplats
Hela dagen tillbringades på resande fot i en X 2000-vagn på färd genom Sverige. På morgonen hade jag och min familj gått till vallokalen och röstat. Sedan begav vi oss till järnvägsstationen för att jag skulle åka på en tio dagars kurs i Uppsala. När jag gick på tåget kände jag att en kanal för näringstillförsel bröts, även om jag inte hittade just de orden för att beskriva mina känslor just då. Jag hade längtat efter kursen länge och såg fram mot allt jag skulle ta till mig, men den överskuggande känslan var ändå att jag nu skulle leva utan min familj under lång tid. Halvt obemärkt började jag torka.
På tåget blev jag sur och vresig. När vi stannade lite för länge i Mjölby på grund av ett tekniskt fel började jag pusta högt och gestikulera menande. Jag funderade på min krönika jag skulle skriva och tänkte att jag skulle få ihop något riktigt träffande gentemot de som valde att inte rösta i valet till Europaparlamentet. Jag satt och retade upp mig på röstskolkarna. Hade de ingen ansvarskänsla? Jag skrev några bittra rader i min anteckningsbok. Sedan läste jag Q, en brittisk musiktidning. Bara för att reta upp mig ännu mer över all dålig musik som görs nu för tiden.
Väl framme i Uppsala började jag komma i rätt balans igen. Solen sken. Vid Fyrisån satt ungdomar som drack latte i pappmugg och pratade glatt. Jag tänkte på mina egna studieår i staden. Det var glada och turbulenta år. Men så började jag irritera mig igen. När jag gick förbi det som tidigare varit Musikörat där jag en gång köpte Miles Davis Kind of Blue låg nu en optiker. Katalins pub var omdöpt till Pub 19. Vilket helgerån! Världen blir mer och mer ytlig och förfulad för varje dag, tänkte jag bittert.
Det var först i kapellet, ett par timmar senare som något hände med mig. Vi skulle fira mässa tillsammans och läste följande inledningsord med gemensamma röster: "När vi tror att ingenting nytt står att finna i vårt inre, när allt känns välbekant och utforskat, då föds du på nytt i oss - du Gud som låter oss börja om".
Orden var som vatten mot min kropp där varje känsla, varje tanke var skrumpen och uttorkad. Jorden blev fuktig igen. Kanske började något växa där, något som kommer att blomma längre fram i mitt liv. Jag kände mig vattnad när jag senare gick ut och kände syrendoften i skymningen. Så kan man se på livet. Jag och du som växtplats.
