Jag kommer tillbaka, jag lovar

I kapprummet tar vi av dig ytterkläderna och skorna. Det tycker du är kul, för du kan ta av dig jackan själv och dra bort kardborrbanden från skorna. Vi hänger upp dina kläder och lägger Kalle Kanin på din hylla. Han ska vara hos dig när du vilar middag så att du inte känner dig så ensam. När vi närmar oss grinden tar du tag i mitt finger. Du håller så hårt i det att dina knogar vitnar.

Du vet vad som är på gång. Du är rädd och ledsen. Du tittar bedjande på mig med dina stora blåa ögon. Lämna mig inte nu igen, pappa. Snälla.

Du börjar gråta, jag lyfter upp dig och ger dig en kram. Nu ska pappa gå och du ska vara här med fröknarna och de andra barnen. Det blir väl kul? Sen kommer mamma och hämtar dig. När jag ska lämna över dig klamrar du dig fast så hårt så hårt. Men jag är starkare än du, och till slut tvingas du släppa taget med dina små fingrar om min hals.

Jag vinkar hej då men du vinkar inte tillbaka. Du bara gråter. En hjärtskärande, hulkande gråt som hörs genom ytterdörren när jag har stängt igen den.

Jag går iväg med raska steg, men vill egentligen bara tillbaka. Tillbaka till dig. Lyfta upp dig, krama dig och säga nu går vi hem. Men jag fortsätter gå bort från dig fast hela min kropp försöker berätta för mig hur fel det är.

Hemma igen är du glad och sprallig som vanligt. Tills du ska gå och lägga dig. Då klamrar du dig fast igen, och vägrar släppa taget. Du står upp i din säng. Du gråter och gråter. Lämna mig inte nu igen, pappa. Snälla. Pappa och mamma är här, var inte orolig. Du fortsätter gråta, du tror inte på mig.

Du vaknar mitt i natten och är ledsen. När jag ska ta upp dig vill du inte. Det ska mamma göra. Du är arg på pappa. Du litar inte på pappa längre, du tror att jag ska försvinna, precis som jag gjorde på dagis. Men mamma kan man lita på. Hon lämnar dig inte.

I fyra månader har vi varit oskiljaktiga du och jag. Hittat på roliga saker tillsammans, åkt på utflykter, gått långa promenader, tittat på pippiar genom fönstret, tagit bilen och hälsat på farmor och farfar. Jag har tröstat dig när du har varit ledsen, lekt med dig när du varit på bushumör och lärt dig hur djuren låter. Klappat händerna när du tagit dina första steg.

Nu är allt annorlunda. Nu lämnar jag dig varje dag. Du är arg och besviken. Jag förstår dig. Det är inte roligt att bli sviken av sin bästa kompis.

Men jag lovar, jag tänker inte överge dig. Jag kommer alltid att stå vid din sida. Trösta dig när du är ledsen. Leka med dig när du är på bushumör. Men nu är det dags för dig att ta nästa steg, lära dig att vara tillsammans med andra barn. Jag tror det är bra för dig, att du utvecklas av det. Det ska bli kul ska du se. Jag lovar.

Men det är hårt att bli större, det förstår jag. Det är det för pappa med. Om du vill kan du tänka på det nästa gång du är arg. Men jag älskar dig så oerhört, det vill jag att ska du veta. Fast jag säger hej då, tvingar dig att släppa taget, och går fast du ber med sorgsna ljusblå ögon att jag ska stanna, så kommer jag tillbaka. Jag lovar.