Innanför murarna upphör möjligheten att vara förälder

Fängelsetiden börjar närma sig sitt slut för Tatiana. Men trots att hon snart släpps fri är hon inte glad. När fängelseporten slår igen och hon är ute, väntar ett nytt straff – utvisning i tio år. Hennes son Alex är svensk medborgare och stannar här.

– Han är bara 17 år och ännu inte myndig. Ändå tvingas jag lämna honom och jag är väldigt orolig, säger Tatiana.

Jag träffar Tatiana i ett av Ystads anstaltens kala och opersonliga besöksrum. Hon har försökt skapa hemtrevnad med kaffe och kokosbollar. Själv vill hon ingenting ha. I stället hämtar hon en rulle papper på toaletten. Den blir en flitigt använd under vårt samtal.

Tatiana var bara 19 år när hon och hennes man Ivan blev föräldrar. På den tiden bodde de fortfarande i staden Perm i den europeiska delen av ryska Uralbergen. 1997 flyttade familjen till Sverige.

– Vi var tvungna, säger Tatiana och slår händerna för ansiktet. Det finns människor i Ryssland som...

Tatiana tystnar, torkar sina tårar och möter efter en stund min blick.

– Du förstår inte, säger hon sedan. Min man var bilmekaniker och de försökte bränna ned hans verkstad.

Trots hoten i Ryssland fick familjen inte stanna i Sverige. 2002 utvisades de tillbaka till Ryssland. Där eskalerade våldet.

– De kastade en yxa mot min son och min man var försvunnen i ett par månader.

Situationen blev ohållbar. Genom att betala en lastbilschaufför lyckades Tatiana fly till Sverige. Hennes mamma tog Alex med sig och via Finland tog de sig till Sverige. Upplevelserna i Ryssland och flykten fick Tatiana att må dåligt och hon fick behandling på psyket under 1,5 månad. Då bodde Alex på barnhem.

I januari 2003 förbättrades situationen något och Tatiana och Alex fick permanent uppehållstillstånd. Ivan som också kommit till Sverige fick däremot inget. Det dröjde till december 2005 och under tiden reste han fram och tillbaka mellan Göteborg och Perm.

– Det var en svår tid för min son när hans föräldrar bodde i sär, konstaterar Tatiana. Trots det kämpade han på med skolan. Han började också träna fotboll och vi följde med honom på matcherna.

Den 18 december 2006 greps både Tatiana och Ivan av polisen, misstänkta för koppleri. I tre veckor satt Tatiana häktad utan att få kontakta Alex.

– Till slut kom han själv till polisen och bad att få träffa sin mamma.

Under de kommande förhören pressades Tatiana hårt av polisen. Om hon inte berättade vem som var huvudperson i kopplerihärvan, skulle hon få skulden.

– Jag fattade ingenting. Jag hade ju bara hjälpt ett par ryska kvinnor att få kontakt med svenska män och chans till ett drägligt liv. Det är inget brottsligt med det, menar hon.

Förhören fortsatte och både Tatiana och Ivan satt häktade i tio månader. Alex som då var 15 år fick en fosterfamilj. Men han flyttade aldrig dit. I stället bodde han kvar i sina föräldrars lägenhet i Göteborg, granne med fosterfamiljen. Mormor hjälpte honom med hyran.

Ta på sig ansvaret

– Förhörsledaren uppmanade mig att ta på mig ansvaret. Han försäkrade att jag aldrig skulle dömas till utvisning eftersom Alex fortfarande inte var myndig.

I tingsrätten fick Tatiana ett år och tio månaders fängelse, samt tio års utvisning. Hon överklagade till hovrätten

i hopp om att undanröja utvisningen.

Straffet skärptes till tre år och sex månader. Utvisningsbeslutet stod kvar.

– Enligt deras resonemang skulle Alex hinna bli 18 år innan jag friges. Men de har räknat fel. Eftersom vi bara sitter två tredjedelar av strafftiden, är han fortfarande bara 17 år när jag kommer ut, men jag måste ändå lämna landet.

Ivan är redan tillbaka i Ryssland. Han har suttit av sitt fängelsestraff och utvisats. Även han på tio år.

De senaste två åren har Tatiana bara kunnat träffa sin son när han kommer på besök. Eftersom han inte har några egna pengar, kan han bara komma när socialen betalar och det blir bara en gång i månaden. Då lånar Tatiana ett par rum där hon och Alex kan bo.

– Vi har fin kontakt och kan prata med varandra om allt. Men jag tror att han mår sämre än han vill berätta för mig. Han vill inte oroa mig i onödan.

Alex går andra året på gymnasiets fordonsprogram med transportinriktning. Studierna funkar, men han har slutat träna fotboll.

– Jag vet att han har det jobbigt och mår dåligt emellanåt. Psykvården har varit inkopplat och jag är väldigt orolig för att han ska hamna i kriminalitet eller börja använda droger för att fly bort från allt elände.

Tatiana river en bit papper och gömmer åter ansiktet i händerna.

Hennes liv i fängelset är inrutat och reglerat. Vid tre tillfällen under dagen har hon möjlighet att ringa till fasta telefoner utanför anstalten.

– Varje dag ringer jag till Alex. Ofta på kvällen, då jag vet att han är hemma. Jag frågar vad han ätit och hur han mår. Varje morgon säger jag god morgon och varje kväll god natt till honom. Fast det hör han förstås inte.

Hon ler och berättar om anslagstavlan i cellen som är fylld av bilder av sonen. Längst ner i hörnet finns även en liten bild av Ivan.

De andra kvinnorna på anstalten pratar ofta om sina män, som de ska träffa så snart de kommer ut. Den drömmen är deras livlina, ett sätt för dem att hantera tiden bakom murarna. Men Tatiana känner ingen tröst i det.

– Jag måste välja. Och det är enkelt. Jag väljer min son, säger hon. Många av de andra kvinnorna här har drogproblem. De har redan förlorat möjligheten att vara mamma. Men jag är inte i den situationen.

Pluggar

Tiden i fängelse har Tatiana utnyttjat för att plugga svenska, engelska, matte och ekonomi. Hon har även arbetat extra i tvätteriet. En stor del av hennes dag går också till att skriva till olika myndigheter i hopp om att få nåd och inte minst ha kontakt med de sociala myndigheterna för Alex räkning.

– Det är ständiga bekymmer. Han hade inte pengar till en vinterjacka. Socialen sade åt honom att spara lite varje månad så att han kunde köpa sig en. Men då blir det ju ingen jacka förrän till sommaren...

Ett annat stort problem är att socialen inte vill att Alex ska bo i egen lägenhet.

– Det är märkligt att man godtog det när han var 15 år, men vill stoppa det nu, när han är 17, funderar Tatiana.

Nätterna är jobbigast. Tatiana sover dåligt. Den ständiga oron för sonen och hans framtid håller henne vaken.

– Det känns så hemskt att inte vara nära och kunna hjälpa honom. Vi levde ett fungerande familjeliv med middagar, läxläsning och fotbollsträning. Jag vet att han saknar det och att han behöver mig.

Tatiana har prioriteringen klar för sig. För henne är barnen det viktigaste i livet.

– Men jag är glad att jag inte fått fler barn än Alex. Jag tror inte alla klarar att leva det livet som han lever.

Det är tydligt att nästan alla hennes tankar är hos Alex.

Nu börjar straffet

– Jag tänker ständigt på honom, säger hon och ler genom tårarna. Så länge jag är här inne kan jag åtminstone prata med honom i telefon och vi kan ses ibland. Allt blir så svårt när jag friges och utvisas. Då förstår jag inte hur det ska bli. Alex har ingen framtid i Ryssland. Han är svensk och ska stanna här.

Tatiana ser det inte alls som att hon ska bli fri. Tvärtom, när fängelsetiden är över börjar det riktiga straffet, då möjligheten att träffa Alex går från liten till minimal och hennes chans att vara mamma suddas helt ut.

Fotnot:Alex heter i verkligheten något annat.