Inga kvinnliga "Mini-Me", tack!

I den anglosaxiska världen kan man när som helst, utan förvarning, stöta ihop med killar som inte bara är ”junior” utan till och med ”the third.” Vilket antingen tyder på en enorm mängd luft i namngivningsfantisatorn, eller en nästan lika uppblåst självöverskattning.

Det senare alternativet är naturligtvis inte alls otänkbart. Vi är ju trots allt män. Det finns en anledning till att vi tror att vi behärskar allt från rörmokeri till glidflygning och hjärnkirurgi, gärna i kombination, utan att ens ha öppnat en bok i ämnet.

Kvinnor, däremot, gör inte så. De kan till och med gå till receptboken och ängsligt kolla om det skulle vara en tesked salt i grytan eller möjligen en deciliter. Som om det skulle spela någon roll!

Något kvinnor definitivt inte gör är att döpa sina döttrar efter sig själva. Visst smyger sig mormor eller mormorsmor gärna in, helst som andra- eller tredjenamn, men aldrig att man träffar någon som är ”juniora” eller ”Pippilotta den tredje.”

Och varför är det nu så?

”Män vill väl hävda sig mer”, föreslår en kvinnlig kollega. Som dock avslöjar sig genom att helt på eget förslag ha gett sin son namn efter fadern. Som andranamn, men ändå.

”Eller så är de kanske osäkra på om de verkligen är far till barnet”, föreslår hon sedan infamt.

Jo, de där misstankarna om något slags kvardröjande medeltida, patriarkal syn på familjemedlemmar som ägodelar, dyker upp även hos andra kvinnliga kollegor. Gamla unkna manliga normer har rått länge. Men nu är de på väg att vädras ut. Emanciperade kvinnor har slutat köpa. Inte i allmänhet, det ska gudarna veta, men normer.

Detta kan skönjas i flera trender. Inte minst för att bara kungligheter numera använder nummer i sina namn. Och att bruket av ”son”-namn (så kallat ”patronymikon”, jag lovar att det inte är något jag hittat på) att döma av bröllopsannonserna är skrotfärdigt. Allt fler gifta par undviker efternamnsproblemet genom att ta ett gammalt fint släktnamn, eller skippar brudgummens glåmiga ”Jönsson” till förmån för brudens mer färgrika ”af Dubbelhaak.”

Men döpa dottern efter sig själv? ”Känns lite 1500-tal”, säger kollegerna och dissar alla tankar på kvinnliga ”Mini-Me.”

Helt rätt. Vi ska inte ersätta alla dessa Pappas Pojkar med Morsgrisar.

Och det där med att skapa saker till sin egen avbild... ja, det är något lite storhetsvansinnigt med hela konceptet, om ni frågar mig.