Hur svårt kan det va?
Nu är det så att jag var den första att skaffa barn i min bekantskapskrets. Vid den föga purunga åldern av 31, så jag kanske kan skylla min hybris på världens längsta pubertet. Tiden var helt enkelt aldrig mogen för att yngla av mig och lika bra var väl det för man ska aldrig säga aldrig.
I samma veva som man träder in i moderskapet börjar nämligen förändringens vindar att blåsa lika obönhörligt som åttaårings svada. Jag ska inte förändras bara för att jag skaffar barn? Tillåt mig skratta.
Inte nog med att man plötsligt gör saker som tidigare var en fullständigt främmande. Likt Linda Blair i Exorcisten kan treåringen få ett utbrott och plötsligt snurra huvudet ett par extra varv. Allt medans man håller tummarna för att det gröna slemmet ska utebli.
Kanske att ta i, men alla som haft en unge i trotsåldern och ska lämna på dagis vet vad jag menar. Och hur man kan reagera.
Som det inte räckte, varför låter man utan förvarning ibland som en exakt replika av sin egen mor?
Svaret på de fenomenen kan möjligtvis Dr Phil svara på men för mig innebär det samma chock varenda gång.
I teorin kan det tyckas ganska lätt att uppfostra en unge eller i Brad Pitts fall snart sex.
Trygghet, massor av kärlek och en varsam hand som lotsar barnet genom livets utmaningar. Hur svårt kan det va, som den för övrigt barnlösa Linda Bengtzing frågar sig. Och varför måste man sitta hemma och uggla framför teven bara för att man har småttingar? Lite yoga och förlossningen går som smort. Träna så man blir smal igen, gå på bio och lifta världen runt. Självklart!
Särskilt bra att passa på innan skolan börjar, gärna en månad efter förlossning när man ändå bara går hemma och degar på föräldrapenning. Orealistiska förväntningar? Moi???
Jag ska villigt erkänna att inget blev som väntat efter jag fött barn. Inte förlossning, inte spädbarnstid, ingenting. Nada, niente, njet.
Vilken fruktansvärd mor jag måste vara tänker ni nu. Då måste jag tillägga att även om jag ser dagis som Guds gåva till föräldrarna och får panikångest av föräldramöten så finns det faktiskt andra föräldrachocker som drabbade mig men av det mer kärleksfulla slaget.
För anledningen till att man inte hänger hos kompisar med sin lille bebbe är ju faktiskt att man hittat något som är så oerhört mycket roligare. Att man inte åker jorden runt i ballong att man är rädd om sin lilla guldklimp.
För ingen hade lyckats förmedla om vilken kärlekschock man skulle drabbas av. Men att förklara föräldraskapet skulle förmodligen vara som att beskriva en månlandning.
Du måste vara där för att fatta typ. I mitt fall var mammarollen i början att likna vid en smärre kris. Men som Dr Phil skulle ha sagt, kris är lika med utveckling. Och utveckling, tack gode Gud för den.
