Himmelsblå ända in i själen

Benyamin var knappt fyra när han började kicka boll i Malmö där han växte upp.

– När jag var tio fick jag beskedet att mitt knä skulle förlamas om jag fortsatte spela. Det var bara att ställa skorna på hyllan.

Ungefär samtidigt flyttade familjen till Trelleborg.

– Det var jobbigt i början eftersom jag hade alla mina kompisar i Malmö, men egentligen var det inget problem. Jag fick snabbt nya kompisar.

Benyamin tillhör den sista kullen som slutade nian på Köpingeskolan.

– Jag trivdes verkligen där. Både med de flesta lärarna och med eleverna. Det är tråkigt att skolan stängdes.

När Benyamin inte längre kunde spela fotboll ville han prova något nytt. Under Kul i fem testade han luftgevärsskytte och blev framgångsrik.

– När jag sökte till gymnasiet visste jag precis vad jag skulle göra. Jag skulle gå skyttegymnasiet i Strömsund.

Benyamin kom in och flyttade 128 mil bort.

– Det fanns absolut ingen tvekan hos mig. Jag ville hemifrån och har alltid varit självständig. Under mina tio veckor i Strömsund lärde jag mig att sortera tvätt, tvätta och dammsuga.

Men det där förargliga vänsterknäet satte än en gång stopp för Benyamins dröm.

– Många tror att det bara är att stå där och skjuta, men vi hade väldigt mycket fysträning. Jag hade en vilopuls på 40 när jag fick en blödning i mitt knä som jag tvingades operera.

Kombinerat med kostnaderna som utbildningen innebar när eleverna varje helg åkte iväg på tävlingar runt om i landet fanns det bara ett val för Benyamin – att återvända till Trelleborg.

– Jag mådde jättedåligt när jag flyttade hem igen, men det fungerade inte. Jag saknar Strömsund fortfarande, det gör jag. Det var en helt annan miljö och helt andra människor. Det var en liten skola med 300 elever och språket där var mycket mildare, utan svordomar. För mig är det viktigt.

Plan B blev att ta sig hem och komma in på Söderslättsgymnasiet direkt.

– Jag ville slippa det där året utan skola. Jag började på samhällsprogrammet med inriktning ekonomi efter höstlovet, men den 7 januari året därpå blev jag opererad och var hemma i åtta veckor. Rehabiliteringen tog 40 veckor...

Tunga mediciner gjorde att Benyamin inte orkade plugga.

– Jag klarade kanske inte första året så som jag egentligen hade velat, men jag tog mig i kragen när jag kom tillbaka.

Att Benyamin valde ekonomi lär inte ha överraskat någon i hans närhet. Han har alltid varit duktig på att räkna. En gång i tiden var tanken att han skulle bli gympalärare, men nu har han bestämt sig för att satsa på ekonomi.

– Om några år ska jag läsa till revisor, antingen på högskola eller distans. Men efter studenten vill jag först ut och jobba. Jag vill tjäna pengar så att jag kan flytta till något eget. Jag längtar efter att få ta det ansvaret.

En föraning om vad arbetslivet innebär har Benyamin fått nu i trean då han tillsammans med några klasskamrater driver ett UF-företag.

– Det var trögstartat och vi var oense men nu har vi bestämt oss för att sälja färdiga resenecessärer. Jag tror att det kommer att bli jätteroligt.

Benyamin är inköpsansvarig men hjälper även till med ekonomin i största allmänhet.

– Tidigare har jag jobbat med att sortera julkort på Posten där min mamma jobbar. Efter gymnasiet vill jag komma in som kassör på en bank eller kanske på ett litet företag där jag kan sköta bokföringen.

Senaste knäoperationen gick bra och Benyamin har snörat på sig fotbollsskorna igen.

– Jag spelar i Skegrie BK. Ofta, mycket och gärna. För mig är fotboll ren glädje. Sen ger det kondition också, men det hör liksom till.

Han beskriver sig själv som himmelsblå ända in i själen.

– Men jag ser gärna att det går bra för TFF. De har sina stunder, säger han med ett leende.

Inför födelsedagen ser han fram emot att fira med kompisarna. Och så ska han försöka få det eftertraktade körkortet innan mamma Jessica tar sitt.

– Jag är snart klar med körningen och har teorin under kontroll. Det är jätteroligt och jag vet hur det blir. Jag får mitt först!