Hemligheten bakom konstnärlig begåvning

Tvååringar sägs vara de friaste i sitt konstnärliga skapande; när de målar blaskar de glatt på med färger och former. Att det "ska" vara en gul sol där uppe och att de röda stugorna ska stå på gräset, inte sväva fritt i luften, det bryr de sig inte ett skvatt om. Likaså har jag märkt att perspektivlagarna och det gyllene snittets finesser tycks gå dem fullständigt förbi.

Våran Gosse, nu tre och ett halvt, har länge varit en lovande konstnär. Hemligheten är att sluta i tid. Vilket i praktiken innebär att mamma eller pappa står lutad som en blodhund över en pastej och rycker undan papperet när målningen är estetiskt tilltalande. Två sekunder senare kan den vara ett brungrått bludder och föreställa älgmule med snuva.

Gossen brukar ha titlar på sina verk, det är en annan hemlighet. Vi frågar alltid vad det är han målar. Det brukar vara något med robotar eller drakar. Fast min favorit är "Mumintrollet kokar te", en non-figurativ abstraktion där man mycket väl kan tänka sig rörelseschemat hos ett troll som skållat sig lite.

Hittills har det varit ren, abstrakt konst. Men i början av sommaren skedde ett genombrott. Medan vi storögt tittade på ritade gossen en form, lite vagt rundad, kanske, för en neutral betraktare, men helt klart cirkulär för en förälder. Därefter placerade han ett par synnerligen ögonliknande, rundade grejor inuti och fyllde i dem med en annan färg.

"En haj", deklarerade gossen nöjt. Men vi visste vad vi såg. Ett ansikte. Det första.

Sedan ritade han ett par mystiska ringar strax intill hajen, och kallade dem "blått spöke."

Ah, modern konst i sin prydno.

Gossen har också lärt sig att skriva sitt namn. Eller, han har lärt sig att skriva ett "X", och förstått att det funkar som bomärke på födelsedagshälsningar.

Detta "X" blev Gossen mäkta stolt över. Så stolt att det plötsligt började dyka upp darriga "X" ritade med bläck på både dörrar, tapeter och i Gossens ögon rent oförsvarligt tomma, vita ytor lite varstans i huset.

Det hade väl kunnat passera, och gjorde det också, tills han själv uppmärksammade oss på saken. Stoltheten vann över alla hämningar inför att beträda brottets bana. För att det var förbjudet, det visste han. Men, angav Gossen som förmildrande omständighet, "det ritade jag för längesen." Brottet borde nu anses preskriberat. Verken var ju rena grottmålningar, i vissa fall flera timmar gamla.

För detta fick han naturligtvis bassning. Men på ett varsamt, uppmuntrande sätt. Det är också en del av hemligheten. Det får vara värt en och annan tapet. För vem vet vad den tapeten kan vara värd, om bara sådär en fyrtio-femtio år?