"Hästintresset har jag med mig sedan barnsben"

Det genuina intresset för svenskt lantbruk och djurhållning fanns med redan under uppväxten i Sörmland.

– Hästintresset har jag med mig sedan barnsben. Sedan sökte jag till lantbruksskola och jobbade bland annat med mjölkkor och som veterinärassistent, berättar Helena.

Det var just engagemanget för lantbruket som drog henne till Skåne och under åren 1999-2001 utbildade Helena sig till lantmästare i Alnarp.

– Målet med det var att få jobba inom lantbruksnäringen och det har jag gjort som djurskyddsinspektör i Svedala kommun under närmare tio år. Nu har Länsstyrelsen tagit över tillsynsansvaret så jag har fått lite längre till jobbet, konstaterar Helena och tillägger:

– Det är trevligt att jobba med djurskydd. Särskilt i kommunen eftersom det var så mycket mindre och man byggde relationer på ett annat sätt. Där hade vi även miljötillsyn.

Hon säger att hon känner sig hemma i Skåne.

– Jag kan känna mig ledsen när jag ser stora gårdar, som jag arbetade på för 20-25 år sedan. Nu är de nerlagda. Det handlar inte bara om att arbetstillfällen försvinner utan om byggnader som inte underhålls och allt runt omkring. Jag tror att jag vågar säga att alla vill ha ett öppet naturbetat landskap. Jag försöker försvara det svenska lantbruket och de svenska djuren. Ett levande lantbruk och närproducerat är ett enormt stort intresse för mig, förklarar Helena med ett litet leende.

Och där kommer familjeföretaget Dimmans stuteri in.

– Så mycket som möjligt ska vara närproducerat, till och med ponnyer, säger Helena.

– Idag importeras så otroligt många ponnyer till Sverige och vi vet inget om dem. De svenskfödda kan du verkligen följa, förklarar hon.

Helenas vision är att de ponnyer som ska tävla i Sverige också ska vara födda här.

– Det borde gå. För barn och ungdomar som tävlar med ponnyer är det en kort och intensiv tid. Jag tror tyvärr inte att de reflekterar så mycket över var hästen kommer ifrån utan de bara köper det de vill ha, fortsätter Helena.

– Det finns en enorm efterfrågan på ridna och tävlade ponnyer.

Den egna avelsverksamheten firar 20-årsjubileum i år. Genom åren har det blivit lite drygt 40 föl. Bara i år ska det komma fem till.

– Vi föder upp New Forest eftersom jag hade det som tonåring. Jag gillar rasen men är inte så väldigt ridintresserad utan det är avel jag vill syssla med, förklarar Helena uppriktigt.

På somrarna har stuteriet hingsthållning på gården och det kommer ston från stora delar av landet för att betäckas. Målet är att det ska bli bra hästar som kan nå framgång inom ponnyhoppningen.

Och det har gått bra. En av hingstarna kom med i landslaget 2010 och vann individuellt silver i Nordiska mästerskapen. Hans mamma var egen uppfödning. 2009 blev Dimmans stuteri utsett till Årets uppfödare av rasföreningen och när tidningen Ridsport skulle ranka de fem mest framgångsrika uppfödarna fanns de med där också.

– Men man kan ju inte sluta bara för att man nått ett mål, säger Helena.

Drivkraften är istället att varje betäckning ska ge en ponny som kan skänka glädje åt ett barn eller en ungdom som tävlar med framgång. Därför fäster Helena sig inte så mycket vid unghästarna.

– De gamla avelsstona och hingstarna är speciella. Vi hade en hingst som varit här i nio år som gick bort i januari, det var tomt. Och så hade vi ett stamsto som var 25 år när vi fick avliva henne hemma på gården. Det var tungt. Men med fölen och unghästarna blir det inte riktigt samma sak. De är födda för att någon annan ska ha dem. Jag tycker väldigt mycket om dem, men på ett annat sätt.

Helena försöker hålla kontakten med nya ägare och koll på hur det går för hästarna.

– Genom internet och databaser är det lätt att se deras resultat. Under tävlingarna är det ofta onlinerapportering och då sitter jag där och håller tummarna, skrattar Helena.

Att ha sex hästar hemma på gården kräver givetvis en hel del arbete.

– Det är ett litet företag där hela familjen är involverad. Vi är två om det, Micke sköter det praktiska med att mocka, fodra och släppa ut och in hästarna, förklarar hon.

Vid sidan om hästarna och familjen har Helena ett stort intresse för musik. Favoriterna framför alla andra heter Perssons Pack.

– De är bäst! De spelar folkrock med bra texter som handlar om Sverige och det svenska sinnet, det är gitarrer, bas, dragspel och mandolin och jag gillar den stilen. deras frontfigur, Per Persson, är Sveriges bäste textförfattare. Dessutom är de suveräna live, men tyvärr spelar de sällan i Skåne.

Varken sambon eller vännerna delar Helenas passion för bandet, men det har aldrig hindrat henne ifrån att åka på konserter.

– Jag har åkt till Norrköping, Örebro och Finspång och stått längst framme vid scenen och njutit innan jag har kört hem igen. Deras spelningar vill jag inte missa, säger Helena och förklarar att hemma i Gärdslöv är det rock som gäller för hela slanten.

– Vi är inte en familj som tittar på Melodifestivalen…

På frågan vad hon gör om tio år, funderar Helena en stund innan hon svarar.

– Då har jag fött upp några generationer hästar till. Yngsta sönerna är i tonåren så jag kan tänka mig att det är mycket fokus på deras aktiviteter. Eftersom vi vill vara aktiva med barnen beror nog mycket på vad de har för intressen då.