Frid till behövande
Dagarna innan jul föll snön tungt över vårt land och ett av våra mest svenska företag gick i graven. De anställda fick besked via e-mail, och under julhelgen sitter tusentals personer och funderar på hur deras liv skall gå ihop i framtiden. Jag antar att julfriden känns långt borta för många av dem. Och snön faller.
Själv är jag i skrivande stund, den fjärde söndagen i advent, insnöad i Blekinge hos mina föräldrar. Vi gjorde ett tappert försök att köra till Skåne under förmiddagen. Efter en mil hade vi bara mött en enda bil på E22, då började det falla ännu mer snö från den blyertsgrå himlen. Krypkörandes i 50 km plöjde vi oss fram en bit till längs vägen. Så fort jag ökade hastigheten kände jag hur jag förlorade greppet om fordonet för ett par sekunder. Jag såg för min inre syn hur bilen, med två småbarn i, skulle fastna i en snödriva och inte komma loss. Hur länge skulle vi klara oss i kylan? Jag försökte hålla skräckbilderna borta och koncentrera mig på körningen istället. Då hörde jag Yanniks röst från baksätet: - Tänk om vi hade varit på väg till BB nu, vilken mardröm!
Så kom jag att tänka på Maria och Josef som tvingades att ge sig i väg på en annan riskfylld resa när hon var höggravid eftersom det var vad kejsaren hade bestämt. Jag vände bilen och började köra tillbaka till Ronneby. På bilradion talade man om Saabs nerläggning och jag tänkte att det handlar också om hur maktens män och kvinnor tar beslut som gör att enskilda människoöden långt från maktens centrum hotar att raseras. I Trollhättan blir människor arbetslösa på grund av GM:s ekonomiska motiv. I Betlehem föds ett barn i ett stall eftersom mamma och pappa har tvingats iväg från hus och hem av kejsaren.
Men det är där Gud väljer att födas. Inte i templet, inte hos kejsaren, inte i styrelserummen, utan bland utsatta människor under enklast möjliga omständigheter. Så är julens berättelse en historia om hur ljuset och hoppet kommer till enkla människor i en svår och jobbig tid. Det är som om Gud söker sig till de behövande och maktlösa för att deras liv skall upprättas. Jag tänker att vi alla har en oroshorisont. När vi tänker på vårt liv ur olika aspekter når vi till slut en gräns där vi möter vår oro. För mig i den sliriga bilen handlar det om att bli fast i en snödriva, men jag har också andra oroshorisonter som handlar om barnens sjukdomar, om jag har jobbet kvar om några år nu när många går ur kyrkan, om klimathotet.
Om du läser det här på julafton kommer snart änglakören att brisera i våra kyrkor, deras uppmaning att inte vara rädda kan spränga vår oro i bitar och ge plats för en äkta julfrid i våra hjärtan. En frid som är starkare än den jordiska maktens profithungriga beslut. Gud, låt den komma!