Från Trelleborg till Normandie – på motorcykel
Vi träffas i familjen Bönnemarks sommarhus i Maglarp. Vitkalkade väggar omges av gröna åkrar.
– Maken Mårten har en förmåga att trilla på olika projekt och jag är den borne optimisten och hänger gärna på när jag har fått tänka efter några minuter. Fördelen med oss är att vi fattar snabba beslut. Vi har samma smak och när vi bestämmer oss så bestämmer vi oss. Punkt slut.
Trots att huset hade mulltoa och inget vatten indraget och mest liknade en sophög var förälskelsen omedelbar. För två år sedan byggde de till.
– Vi flyttar ut i april/maj och sedan stannar vi hela september, det är jätteskönt, säger Lena och tittar ut genom ett stort fönster som i fjol ramade in ett rapsfält.
Att bygget av E 6 pågår bara några hundra meter bort är svårt att tro.
–Vi har faktiskt aldrig störts av vägen, säger Lena. Nu bygger de en bullervall, det kommer att bli toppen!
Nu kommer familjen Bönnemark inte att bo kvar när vägen väl står klar. De ska nämligen flytta - igen!
–Det är utmanande att flytta, man lär sig väldigt mycket, får livserfarenhet och träffar nya människor. Min önskan hade varit att barnen hade flyttat oftare inom Sverige, även om jag så klart vill ha dem i närheten av mitt eget boende. Vi norrlänningar är vana att flytta på oss. Mellansonen Mikael bor i Norrköping sedan några år med sin familj och man vet ju aldrig om de kanske en dag flyttar ner till Skåne. Magnus bodde en period i Vetlanda, det är jag glad för, konstaterar Lena nöjt.
Och så berättar hon om hur familjen flyttat genom åren.
–Mårten och jag träffades faktiskt redan i skolan. Vi gick i samma klass i gymnasiet. Jag minns hur han kom in genom dörren första dagen. Han hade mörkblå byxor och en beige v-ringad kofta. Tänk om jag vetat då att det var mannen i mitt liv som kom in genom dörren. Konstigt!
–Efter skolan flyttade vi till Stockholm där vi bodde ett år innan det bar av till Malmö där vi bodde 71-74. Sedan bodde vi i vårt första hus, det var i Svensköp utanför Kristianstad. Efter ett år flyttade vi till Knislinge och sedan blev det Ulricehamn där vi också byggde nytt. Vi gjorde inget annat än flyttade på 70-talet, säger Lena.
En dag frågade Mårten om de verkligen skulle bo kvar i Ulricehamn – ingen av dem trivdes ju egentligen – och så återvände de till Skåne och slog sig ner i Trelleborg.
–Efter tolv år på Liljeborgsgatan flyttade vi till Nygatan där vi bodde i fyra år innan det blev Kattebäcksvägen i tolv år. Nu har vi bott i lägenheten på Frans Malmrosgatan och känner att vi saknar hus så nu bygger vi nytt längs kusten och flyttar in till jul. Därför kommer vi även att sälja det här, förklarar Lena och slår ut med händerna.
Men sedan ska det inte bli fler flyttar!
–Nej, nu bygger vi pensionärsanpassat, skrattar Lena och tillägger:
–Jag har lovat att följa Mårten till vägs ände och man kommer ju inte så mycket längre söderut än så här.
Under året i Stockholm utbildade hon sig till språksekreterare.
–Det var antingen det eller småskolelärarinna jag kunde tänka mig. Jag har arbetat som sekreterare i alla år, många inom speditionsbranschen, men sedan 1996 är jag på Trelleborg AB.
Lena började som vd-sekreterare för Fredrik Arp. Genom åren har hon sett många framgångsrika chefer passera företaget på väg mot nya utmaningar.
–Nu är jag på juridiska avdelningen. Mårten blir pensionär i år och vi ser fram mot att resa tillsammans. Det finns annat i livet än jobb…
På fritiden blir det många turer på parets mc.
–Det är trevligt, man ser saker och ting på ett annat sätt och speciellt nu på våren när allt blommar och doftar - helt underbart, förklarar Lena lyriskt.
–I sommar är vi fyra par som ska köra MC till Normandie och bo där en vecka. Vi blir borta i fjorton dagar, det ska bli jättekul.
Eftersom både Lena och Mårten arbetar hinner de inte tillbringa så mycket tid som de önskar med barnbarnen men när tillfälle ges, så njuter Lena.
–Eftersom jag fostrat tre söner tycker jag att det är roligt med Mathias två flickor. Det är kul att se deras rollspel, hur de agerar, jag känner igen mig själv i dem. När vi samlas allihopa och jag tittar på barn och barnbarn och tänker på vad jag och maken åstadkommit, då känner jag att jag har mycket att vara tacksam över. Det är härligt!
Lena berättar att hon har ett stort intresse för matlagning. Måttar med händerna för att ge en uppfattning om hur stor receptsamlingen är och förklarar att hela tjusningen är att prova något nytt.
–Men Mårten brukar sucka och säga "Måste du ändra på ett bra koncept!", berättar Lena.
Böcker är en annan passion. Främst kriminalromaner. Hon har köpt en samling klassiker på tolv band som hon satt sig för att plöja igenom, även om en del var tråkiga redan första gången.
–Jag har en väldig respekt för böcker, förklarar hon. Har jag väl börjat läsa en bok kan jag inte sluta mitt i.
Utanför fönstret letar sig vårsolens strålar genom molnen. Gräset är frodigt men den lilla trädgården är helt fri från rabatter.
–Jag planterar pelargonier i krukor. De blommar från maj till oktober och jag behöver bara plocka lite med dem. Jag tycker om att sitta i trädgården. Det är mitt trädgårdsintresse. Jag tror att det är något norrländskt, funderar Lena. Mina "gröna fingrar" grävdes nog ner i potatislandet vid mitt föräldrahem. Jag har nämligen aldrig brytt mig om att hitta dem.
