Framtiden är oskriven

Det blev tyst en stund. Något från Bibeln vore kanske på sin plats? I mitt inre började jag pressa hjärnan för att komma på en passande bibelvers. När det inte gick funderade jag på vad jag läst på gamla tändsticksaskar och bonader. Jag kom att tänka på en dokumentärfilm jag sett några dagar tidigare som handlade om Joe Strummer som var sångare i The Clash. Den hette The future is unwritten. Framtiden är oskriven. Innan jag riktigt tänkt klart blev den meningen nedskrivna i Nillas anteckningsblock som mitt motto.

Joe Strummer föddes i Turkiet i början på 1950-talet. Hans pappa var engelsk diplomat. Under sin uppväxt levde familjen ett kringflackande liv där han knappt träffade sina föräldrar över huvud taget. När familjen slog sig ner i England i mitten av 1960-talet blev han utsatt för mobbing och pennalism i det engelska skolsystemet. Hans bror blev högerextremist och tog livet av sig 1970. Joe fick identifiera kroppen. Efter en sådan start på livet är det svårt att se någon ljus fortsättning. Men istället för att själv gå under ägnade han sig åt musiken. All hans ilska finns i sången och gitarrspelet. Lyssna på White riot så får ni själva höra.

När punken var som bäst handlade den om att det gick att bryta sig loss från fattigdom, fördomar, frånvarande föräldrar, arbetslöshet och slentrian. Andra hade försökt att skriva framtiden genom att placera in människor i gråa betongförorter och hoppats att de skulle nöja sig med att jobba för nationens bästa under usla omständigheter. Men framtiden är oskriven. Punken viskade det inte, den skrek att det går att bryta sig loss från vanmaktens grepp.

Om man läser berättelserna om Jesus i Bibeln möter man också människor som upplever vanmakt, ofta på grund av att andra skrivit ett manus för deras liv där de skall hållas på sin plats. Vi människor är bra på det. Är det inte någon annan så är det vi själva som inbillar oss att vi har fastnat i något statiskt, att livets problem skall vara kvar i evig tid. Alltid ensam, alltid otillräcklig, alltid fast i skulden.

Den kristna tron ger en annan möjlighet. Den säger: Du är fri att gå. Det gamla är historia. Kärlekens närvaro försvinner inte, däremot det manus som gjorde dig till en aktör som var instängd i ett livsförnekande sammanhang. Varje mässa som firas upprepar den processen. Förlåtelsen tas emot. Skulden blir avskriven men framtiden blir oskriven. Den är du fri att skapa i gemenskap med Gud och din nästa.

I bokstavlig mening kommer min framtid som krönikör här i TA förbli oskriven på obestämd tid. Det har varit inspirerande att få skriva den här spalten med jämna mellanrum. Tack ni som läst och inte minst ni som hört av er med synpunkter. Gud välsigne er!