För Marie finns bara en plats på jorden – Trelleborg

För två år sedan kändes det helt annorlunda.

– Jag jobbade i en klädbutik när den maximala stressen tog ut sin rätt. Kroppen la av, det var det som hände slutgilltigen, förklarar Marie.

Den första känslan var rädsla.

– När man ligger där med EKG-sladdar och kroppen har lagt av så är det det första som kommer över en.

Sedan kom utmaningen att acceptera det faktum att Marie hade drivit sig själv för långt.

– Jag har tvingats rannsaka mig själv och mina principer och söka en ny syn på livet. Framför allt en helt ny syn på vad lycka är. Och det har jag funnit. Nu kan jag vara väldigt nöjd med det lilla, säger Marie med ett milt leende.

Nu, när hon har den största delen av resan bakom sig, förstår Marie att allt har sin tid.

– Jag har tvingast testa mitt tålamod, men man måste låta det ta tid om man ska bli riktigt bra.

Hon har kommit så långt att hon till och med kan känna tacksamhet inför det svåra som drabbade henne.

– Nu, efteråt, så känner jag att det arbete jag gjort de senaste åren är det svåraste och hårdaste jag någonsin gjort. Men det är också det som gett bäst resultat.

Väggarna i lägenheten är mustigt chokladbruna. På en av dem hänger ett litet krucifix. Marie sitter uppkrupen i en stor läderfåtölj. Sina erfarenheter från livet som utbränd är något hon står för och pratar om.

– Jag har mött frågetecken, rädsla och okunskap. Men det har jag själv också känt så det är inget konstigt.

Hon har upplever att hon fått stöd. Det största från ett kanske lite oväntat håll.

– Jag känner att jag har gett mig själv det största stödet. Man blir otroligt stark! Det gäller att hitta egna medel för att må bättre. För mig har fotografering blivit en ventil. Genom kameralinsen ser jag världen och verkligheten som den verkligen är. Många går förbi och bara missar allt enastående fint som finns i allt.

Vad som väntar i framtiden har Marie ingen aning om men hon förväntar sig att komma igång med någonting i år, helst arbete.

– Jag brinner för den här stan. Trelleborg är en helt fantastisk plats. Nu har jag haft tid att gräva igenom bibliotekets alla historieböcker om stan. Det finns så ofantligt mycket som man inte känner till om vår historia och byggnaderna. Jag brinner för historia, det är en passion för mig. Trelleborg har varit en extremt livlig plats. Krigstiden var till exempel enormt intensiv och starkt. Tänk bara på alla tragedier som utspelade sig i hamnen…

Oavsett vad Marie ska jobba med resten av sitt yrkesverksamma liv hoppas hon få ha mycket social kontakt med människor.

– För mig är det a och o. Jag är extremt nyfiken på människor. Vad de känner och tänker, hur de lever och resonerar. Jag ställer ofta frågan varför – ibland kanske lite för ofta. Men jag är så intensivt nyfiken!

Sjukskrivningen har tvingat Marie att vända sitt tänkesätt.

– Jag är förvånad över att det är så lätt att bli lycklig. Innan sa jag alltid att jag inte hade dagsformen. Nu säger jag att det händer när det är dags. Allt har sin tid. Vi vill och ska för mycket hela tiden, när det egentligen krävs så lite för att bli lycklig.

Att fylla 40 upplever Marie som skithäftigt. Folk som skojar om att hon fyller 25 förstår hon inte alls.

– Nej, det hade varit hemskt att vara 25. Nu känner jag mig äntligen vuxen och det är spännande. Jag är glad att vara 40 och ha fått lite visdom och erfarenhet med mig, det har jag stor nytta av.

Och nu mår Marie bra.

– Jag mår utmärkt, bekräftar hon med ett stort leende och glittrande ögon.

– Jag känner en maximal nyfikenhet på människorna, livet och fortsättningen.